itsmyfuckinglife

Ligger sömnlös och väntar på att klockan ska ringa. Kan bara inte sova. Tankarna flyger omkring i huvudet på mig. Tänker på livet. Mitt förflutna. Mitt nu. Min framtid. Varför är framtiden så skrämmande? Varför lever man så lätt kvar i det förflutna, fast att dem flesta minnen jag har från då till stor del är jobbiga minnen. Självplågeri? Men jag försöker se nuet. Jag försöker njuta. Jag försöker leva vidare. Känner en enorm känsla va lättnad i bröstet. Jag har gjort mitt psykologiprov, och jag känner mig stolt över min prestation:) Nu har jag bara ett prov kvar, sen har jag tagit studenten! Några år senare än tänkt, men vad spelar det för roll? Trodde aldrig jag skulle få ta min student! Jag är glad. :D Nu väntar jag. Jag väntar på att framtiden ska ta mig med stormsteg. Jag väntar på att den ska visa mig något nytt. Nått jag aldrig sett eller känt förr. Men jag önskar jag kunna längta dit, utan denna ständiga känsla av rädsla. Tänk så blir den inte som jag önskar? Vad gör jag då?

Yasmine