itsmyfuckinglife

Hej. Inte skrivit på ett tag. Inte haft någon lust. Men nu är man tillbaka. Sitter uppe hos mamma, på hennes balkong och njuter av det vackra vädret. I öronen lyssnar jag till Marie Fredrikssons - Sparvöga. En helt underbar låt som ger mig kraft att fortsätta kämpa. Iblan vill jag bara ge upp. Då känns allt så svart. Att få i mig mat är en ständig kamp, fastän jag inte visar det. Men värst numer är faktiskt att behålla maten. Redan har min lägenhet blivit min ställe där ajg kan tömma mig själv om nätterna. Har både svårt att behålla maten rent kroppsligt då min mage stöter bort allt främmande jag försöker smaka. Men mentalt stöter jag bort även det vanliga, som äpple och motötter. Jag har lyckats vara kräkfri en dag dem snaste månaderna. Spelar ingen roll hur "lite" jag ätit. Det kommer ändå upp, det ska ändå upp.

Imorgon är det midsommar coh det ska firas I Tins sommarhus på Öland. Längtan dit är stor men rädslan desto större. Jag ska sitta och äta framför till viss del främmande människor. Mamma försöker uppmuntra mig och berätta för mig att jag klarar det, men jag tvekar. Kanske lyckas jag äta mina 2 morötter, men hur ska jag sedan lyckas behålla det? Snälla kan någon ge mig den styrkan? Jag försöker intala mig själv att ingen ser och märker om/när jag smyger ifrån, och gömmer mig inne på toan, men jag vet att dem ser och hör. Vilket är jobbigt för mig och säkert äkligt för dem. Vill vara kräkfri för en helt. Få en paus. 

Att inte äta är för mig inga problem men att kräka är ett stort problem. Min ork är slut. Kroppen värker och från min hals kommer det blod. Nä, jag måste klara av att inte kräka imorgon och på lördag. Jag MÅSTE!!  

Annars är sommaren här. Skönt med värme, men en fasa då alla klär av sig och jag kan inte gömma mig själv under dunjackan. Men snart kommer en viss person och hälsar på mig, och längtan dit är enorm. Så jag försöker hålla humöret upp. Plas att jag trivs super bra i min lägenhet och med mina vackra vänner. Ni är mitt allt.