HJÄLP!!!!
Jag behöver tips och råd på HUR jag kan gå ner i vikt igen. Mina kilon är way toooooo MUCH!!
Efterlyser någon som vill hjälpa. Kanske chata lite och utbyta tips!!
Jag vill ju bara vara smal!!
Jag idag. Gud vad tjock jag är. Jag skäms. Alltid vetat att jag är bra på att att gå ner i vikt. Men idag går det inte mer. Idag spelar det ingen roll vad jag än gör eller sättet jag gör det på. Jag försöker att undvika att äta, eller i alla fall äta så lite som jag kan med en vakandes mamma. Mitt dagliga matchema håller jag för mig själv. Orsak? Jag skäms. Men mitt intag går aldrig över 200 kcal per dag (då har jag hetsätit). Men ändå går jag bara upp i vikt.
Den ekvatiomen går inte riktigt ihop i mitt huvud. Hur kan mina ansvariga läkare, psykologer samt familj vara oroliga för mig om jag bara blir större och större iställe för mindre och mindre? Vill ha tillbaka min vikt som jag hade i början av hösten. En dröm som måste bli till verklíghet. Då lovar jag, att jag ALDRIG ska klaga. Utan vara nöjd och glad!
Kan någon tipsa mig på hur jag ska kunna gå ner i vikt igen. Ska jag minska på mitt kalori intag eller kanske motionera mer. Är ju bara ute och går tre-fyra timmar per dag. Kanske lite lite med tanke på all energi jag får i mig?!! SNÄLLA HJÄLP!!
Nuet hindrar min framtid
Inte skrivit på ett tag nu. Orsaken är att saker känns jäkligt tungt förtillfället.
Jag känner mig tom. Tom på ord. Tom på tron om nått bättre. Tom på det allt. Förutom Ångest, Panik, Skräck, Rädsla. Ändå tar en positivt sak upp min tid, mina tankar, mina dagar. Men för att kunna orka med denna sak måste jag anstänga mig. Samla mig. Bita ihop. Hålla ihop. För annars kommer jag falla isär!
jag vill detta så mycket. Men känsla och ororn finns där. Tänk så misslyckas jag, IGEN!
Vad ska jag då ta mig till. Kommer denna chansen komma till mig på nytt. Tror inte det.
Så därför finns det bara en sak att göra, vilket är att inte tänka, inte känna. Utan bara att våga leva och våga satsa. Jag har inget att förlora, bara att vinna.
"Jag ville se ut som en smal ballerina, men jag var en kurvig italienska som käkade pasta och köttbullar varje kväll"
Vet inte om ni viste eller läst att allas vår älskade popikon Lady GaGa har talat ut på en gala för unga kvinnor om att hon under sin uppväxt led av bulimi?
Och att en anledning till att hon slutade var att den syra som kommer när man kräker förstörde hennes stämband och att följderna är farliga för kroppen. Som vi alla vet är Lady GaGa eller Stefani Germanotta som hon egentligen heter, en grym sångerska. Själv sitter jag här med en kopp the och det ända jag tänker på är att den måste upp när jag druckit upp. Inte kunnat behålla verken mat eller dryck på drygt en vecka nu. Kommer in i perioder som dessa lite då och då. Inte för att jag äter mer utan bara för att jag inte vill behålla det "lilla" jag äter.
Men jag HATAR att kräka. Och ÄLSKAR att sjunga så jag borde lyssna till Lady GaGa och sluta med kräkningarna. Måste ses som ett steg i rätt riktning? Känsla är bara att om jag slutar kräka är jag en dålig anorektiker? Kan man vara en dålig anorektiker och varför vill jag ens vara en anorektiker?
För Lady GaGa berodde hennes bulimia till stor del på hennes dåliga självförtroende och att hon ville se ut som en ballerina. En dröm som många delar med popikonen. Så även jag. Hon avslutar med att säga
— Bantningshysterin måste upphöra. Den gör tjejer sjuka.
Inte en dag försent. Modeskapare världen över bode lyssna till GaGas ord. Innan dem orsakar fler unga kvinnor och mäns död.
Själv blir jag stolt över att Lady GaGa vågar uttala sig och visar alla att det finns ett liv utan ätstörningar. Att man kan bli frisk och "lyckas" i livet. Själv känner jag mig värdelös utan min anorexia. Jag har dem senaste åren alltid blivit erkänd för den och vad är jag då utan den? Duger jag som person fast att jag bara är Yasmine? Och hur blir mitt liv utan den? Ovissheten gör mig livrädd. Jag vet hur mitt liv är idag och även om dem flesta dagarna är svarta så tar jag mig igenom dem. Jag står ut. Tänk om jag bara var bra på nått annat eller haft ett liv vid sidan av anorexian, då kanske det hade det kanske varit lättare att lämna detta livet bakom mig. Men allt jag gör, allt som händer i mitt liv har med min ätstörning att göra. Den genomsyrar mitt liv. Den har tagit över det lilla friska jag hade innan mitt liv. Nu är allt sjukt. Allt smuttsig. Allt annat obetydligt.
Och jag som bara vill vara bra på nått. Ha kontroll. Ha dissiplin. Och vara duktig...
I would love myself if I looked just as skinny as her...
The skinnier the better for me...
Vilsen
Ena stunden mår jag bra för att nästa må fullständigt skit.
Känslorna inom mig är överväldigande.
Ibland lyckas jag tygla och kontrollera dem.
Andra gånger får jag utbrott.
Min dag idag har överträffat alla mina förväntningar.
Den har varit bra.
Jag har mått bra.
Eller kanske inte bra, men bättre än igår.
Igår var jag tom.
Aööt kändes meningslöst.
Idag har jag sett ljuset.
Det lyser svagt, men det lyser.
Har en massa planer på gång.
Livet ska äntligen börja på nytt.
Jag ska börja leva igen.
Har lovat mig själv att år 2012 ska bli mitt år.
Nått jag sagt varje år.
Men denna gången menar jag allvar.
2012 ska bli Yasmine Holms år!!
Jag ska göra allt som faller mig in.
Inget eller ingen ska hindra mig.
Den 18 februari ställs jag inför en nya utmaning.
Jag ska ta seget ut på isen.
Frågan är om det håller om det brister.
Jag vägra tro att misslyckande.
För att jag ens vågar pröva ser jag som att hag redan har lyckas,
även om jag inte lyckas genomför det hela.
Andra gånger i mitt liv har inte ens vågat pröva.
Har varit för rädd.
Jag är livrädd nu med.
Men vet att det inte kan bli värre än vad det är idag.
Om jag inte "lyckas" finns min vardag kvar.
Jag har inget att förlora, men allt att vinna!!!!
Ni kanske undrar vad som händer i februari.
Vill berätta men väljer att inte göra det,
då jag inte vill sätta mer press på mig själv.
Slippa förklara om jag inte lyckas.
Om jag klarar av förändringen och slutföra utmaningen,
kommer jag stolt berätta den här.
Men så länge håller jag den för mig själv.
Håll tummarna för mig!!
Nu sitter jag i köket och känner hur mitt humör och tankar förändras.
Yasmine försvinner. Han kommer.
Det börjar bli jobbigt. i huvudet.
Massa röster som gapar och skriker.
Vill stå emot mina impulser.
och inte lyssna till han.
För jag vill inte skada mig själv.
Inte i natt igen!!
Men vågar inte stå emot mina känslor och infall,
dem känns så rätta.
Jag känner mig vilsen...
I wanna be someone els
Önskar jag var någon annan. Såg ut som nån annan.
Varje ddag önskar jag att jag vaknar till en annan person. Med ett helt annat utseende.
Men varje dag vaknar jag till det jag vaknat till dem senaste 24 åren. En stor besvikelse.
Längtan och önskan efter nått eller nån annan är enorm.
Jag hata mig själv och mitt utseende.
Vill vara stolt. Vill kunna säga till mig själv att jag är nörj med den jag är.
Men det ända jag känner är avsky.
Det är inte bara min stora storlek, som numer är 34 efter att denna jävla svullnaden kommit.
Utan det är hela jag, både som person och till utseendet.
Jag skäms över den jag är. 24 år, utan jobb, utbildning eller sysselsättning.
En sann förlorare.
Jag skäms inte bara inför mig själv utan inför andra.
Därför jag undviker att träffa nya människor.
Vill inte behöva ljuga ihop en ny historia om vem jag är och vad jag gör till vardags.
Men samtidigt vill jag inte berätta. För folk dömmer. Till och med vänner dömmer.
Så vad gör jag åt problemet? Nu sparar jag ihop så mycket pengar det bara går. Till vad?
Jo, jag vill operera mig. Hela mig om det vore ekonomiskt möjligt.
Men nu går det inte, så därför kommer jag först att fettsuga dem delar på kroppen jag anser nödvändiga,
sen ta bort skinet som blir över.
Därefter kommer jag att lägga in små implantat i brösten. För att till slut fylla överläppen.
Överläppen kan möjligen komma först.
Har mycket komplex för den, då jag av mina barndomms "vänner" blev intalad att jag inte hade någon
och att det inte var lönt att jag hade läppglans av olika slag.
Fanns ju inget att ha det på!
När jag ser mig själv i speglen ser jag det dem sa till mig.
En lite underläpp men ingen överläpp.
Fy så fult. Inte kvinnlig precis.
Önskar jag hade pengarna idag till alla operationer jag vill göra.
För då hade jag inte tvekat en sekund över att lägga mig under kniven.
Vet att vissa sagt till mig, men tänk på att det kan gå fel. Men hur mycket sämre kan det bli?
Jag menar, idag hatar jag mig själv och mitt utseende.
Vissa dagar vågar jag inte gå ut när det är ljust ute.
Vill inte att folk ska se mitt hemska utseende. Rädd för att folk ska kasta glåpord efter mig.
Vet att folk tänker dem, men av sunt förnuft besparar dem mig att höra det.
Men jag vet vad dem tänker, för jag tänker det med!!
Hur jag vill se ut vet jag. Men hade varit tacksam för allt annat än så som jag ser ut idag.
Verkligen ALLT ANNAT!!
En nu kropp önskas såhär natten till söndag. Så när jag nu vaknar vill jag vakna till nått annat.
Nått bättre.
Nått finare.
Nått snyggare.
Im a true dreamer!!
En fråga jag ställer mig varje dag och flera gånger är;
"Vem är Yasmine", "Vad vill Yasmine" och "Vad förväntas av Yasmine"?
Svaret har jag än idag inte funnit.
och kommer kanske aldrig finna det heller.
Vilket jag har svårt att förlika mig med.
Jag avundas dem människor som känner sig ämnade för till exempel ett yrke.
Som vet vad dem vill
Och som utbildar sig sedan till det då.
Jag vill så mycket.
Jag vill allt.
Trots det gör jag inget.
Gjorde ett personlighetstest här!
Jag gjorde det två gånger, och tyckte att jag svarade samma båda gångerna.
Men gjorde nog inte det.
Då min personlighetstyp och karriärsförslag skilldes sig en aningens.
Resultatet från första försöket
Din personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.
Resultatet från andra försöket
Din personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.
En del saker överrensstämmer mellan resultatet.
Och så skulle jag nog säga att det också är med den person jag själv ser mig som.
Jag är en blandning av båda resultatet.
Problemet med dessa tester är ju att det ska passa in på allt och alla.
Samma sak som horoskopen vi läser i dags- och veckotidningen.
Finns det nått personlighetstest i världen som kan ge ett inviduellt svar?
Detta är Du Yasmine, och detta yrket ska du utbilda dig till.
Vare sig du själv vill eller ej.
Frågan är om jag vill göra det teste då. Eller om jag hellre drömmer.
För att drömma måste ju ändå vara ett sätt att leva och att upptäcka saker?
Utan mitt dagdrömmeri hade jag aldrig orkat med min vardag.
Dem har tagit mig dit jag aldrig trodde jag skulle komma.
Sen att jag vill upptäcka vissa av dessa platser mer än bara genom
tidningar, bilder och fantasier är en annan sak.
Men åtminstånde har jag fått ett smakprov på vad som komma skall.
Måste bara finna styrkan i att våga välja, våga utforska och våga misslyckas.
Annars kommer jag bli kvar med bara mina tankar.
What to do when his talking to you?
Take a walk.
Måste man älska sin pappa?
"DU KAN TA DITT HUVUD, STOPPA UPP DET I RÖVEN PÅ DIG OCH RAPA UPP DET"
Citat av Carina Holm
Så uttryckte min mamma sig till min så kallade "pappa" över telefon idag.
För er som läser det och inte känner min "pappa" kan det låta en aningens hårt och galet.
Men min mamma är galen. Hon står upp för mig. Skyddare mig. Och i detta fallet talade för mig.
Utan att försvara min mammas beteende kan jag säga att han förtjänade dessa väl valda ord.
Min "pappa" har aldrig varit en pappa.
Inte till mig i alla fall, men andra barn kan han göra allt för.
Kommer ihåg när jag verken hade sett eller hört nått av min pappa på 4 år,
dök han utan förvarning upp på min skola.
Jag som då var i 12-13 årsåldern fick upp mina förväntningar om att vi äntligen skulle bli far och dotter på riktigt. Han skulle vara den som frågade ut mina pojkvänner när man tar hem dem på första fika till föräldrarna,
han skulle försvara mig mot dem som gjorde mig illa,
han skulle komma och kolla på mina fotbollsmatcher.
Äntligen skulle jag får en pappa som alla andra i min klass. Vi skulle bli ett.
Aa i alla fall. Efter skolan var slut för dagen skulle bara han och jag ut och köra en runda.
Vi körde mot Pålsjöskog. När vi kört upp för backen tvärnitar han.
Han öppnar bildörren och rusar ut med vindens fart.
Mot en kvinna och en flicka.
Det visade sig vara min pappas EX och hennes dotter.
Eeh va? Har min pappa haft ett förhållande med en kvinna i Helsingborg.
Men hur går det ihop när han bodde i Norge? För han bodde väl i Norge?
Nä då visade det sig att han bott drygt 5-10 minuters promenad avstånd från min gata i stan.
Utan att höra vi sig, hälsa på eller ens berätta att han bodde där han bodde.
Jag var mottligt chockad när vi åter satte oss i bilen.
Han hade varit tillsammans med denna kvinnan i flera år, utan min vetskap.
Och denna flicka som stod framför mig omfamnade MIN pappa som om det vore HENNES pappa.
Min besvikelse var stor. Enorm.
Turerna har varit många och flera gånger under min uppväxt har han kommit för att sedan försvinna utan ett ord.
Éfter 11 år fick vi i höstas kontakt med varandra igen.
Än en gång lovade han mig gröna ängar.
Jag ville inte tro. Jag vägrade tro. Men jag trodde.
Idag efter ett antal veckor av tystnad fick jag tag i han.
Han vet om att jag är sjuk och att jag för bara för någon dag sedan var i så dåligt skick att dem trodde jag skulle kola av.
Ändå bryr han sig inte. Vilket jag idag ifrågasatte.
Svaret jag fick var att det är svårt för han att ta kontakt med mig efter så många år.
Hur svårt kan det vara? Jag begär inte mer än ett enkelt kort på min födelsedag.
Men aldrig fått nått. Inte ens omtanke.
När jag frågade han om han överhuvudtaget brydde sig och ville ha en relation till mig,
svarade han fin: "jag ska fundera på det"
Fundera? Vem funderar över en sådan sak?
Nu vet jag att det inte finns nått att hoppas på mer. Vill inte veta av honom mer.
Han är som för mig död.
Mina kusiner vill jag träffa och lära känna men han kan ta sina jävla lögner och dra...
Det roliga är att familjen på min pappas sida Alltid trott att vi haft en relation under årens gång.
För att vara en trogen muslim ljuger han väldigt mycket och besitter en dubbelmoral utan dess like.
Nu undrar jag; måste man älska en förälder som sviker? Det jag beskriver ovan är bara en bråkdel av saker han sagt och gjort. Han har också:
- Sett till så att jag kom hem med en sko mindre.
- Låtit mig sitta väntandes i hallen, iklädd min finaste klänning. Han dök aldrig upp.
- Missat samtliga av mina födelsedag sedan jag var 3.
- Struntat i alla betala underhållsstöd.
- Ljugit för sin familj om mig, mina intressen och vår relation.
Men han har enligt han själv, Aldrig nekat att jag är hans dotter. Vilket man kan tro.
Tycker synd om han. Fick reda på att han också är sjuk. Ont i kroppen, speciellt rygg och knäna. Orsak. Det är för kallt i Tunisien. Bara 17 grader. Usch, låter hemskt tragiskt och ssmärtsamt. Hoppas han kryar på sig och att det blir varmare. (ironisk)
Hade ni älskat? Är han värd en chans?
Huvudet snurrar.
Våga? Våga inte?
Hela min kropp har förändrats. Jag drabbades för någa veckor sedan av såkallad "svältsvullnad". Varende liten del av min vidrigt feta kropp har blivit fetare. Anledning är att mina celler inte tar upp vattnet som jag dricker och får i mig genom min dagliga föda. Istället lägger det sig utanför cellerna och melllan den och mitt skin. Känsla av svullnade är fruktansvärt. På en vecka gick jag upp drygt tre kilo. Rena mardrömmen!!
Alla säger att jag fortfarande är undernärd och avmagrad men att det döljs något av svullnaden. Att jag är undernärd och mager håller jag inte med om. Jag känner mig enorm. För mig spelar det ingen roll om det är kilo av vätskeansamlingar som orsakar min viktökning, eller om det är fett. Känslan är densamma. Äckel. Hat. Obehag.
Sedan viktökningen drabbade mig, har jag insett att man inte kan ha fullständig makt över sin kropp. Den gör som den själv behagar. Till min stora förfäran. Innan trodde jag att jag i alla fall kunde bestämma över min kropp, och att kontrollen över den var min. Så fel jag hade. Jag försöker varje dag äta mindre och träna mer. Men inget hjälper. Enligt min läkare och psykolog, ska jag för att gå ner i vikt göra tvärtom. Äta mer och träna mindre. Min kropp har ingen förbränning och inget att förbränna. Därför sparar den på det "lilla" den får.
Sen att tränar och rör mig så mycket som jag gör, bidrar bara till att svullnaden ökar. Särskillt över benen.
Vill tro dem. Men vågar inte. Tänk så ljuger dem bara för att dem ska få mig att äta mer, så att jag blir fetare än fet.
Man har ju hört historier från tjejer med ätstörningar vars föräldrar häller om möjligt grädde i maten. Så respektlöst. Därför litar jag på ingen. Gjorde själv det misstaget en gång. Jag och mina tjejkompisar var i Stockholm och hälsade på en gemensam vän. Resan började bra. På lördagen skulle vi pröva på stadens uteliv. Vi förfestade. Drack och snackade massa skit. En av mina vänner skulle servera mig en drink. En klar drink, utan mjölk bad jag om. Är laktosintollerant. Jag drack några klunkar av den pinia colada inspirerade drinken. Den var tjock in konsistensen. Nått jag ifrågasatte. Big Misstake!!
Hon sa då noschalant att hon använt laktosfri grädde. WHAT??? GRÄÄDDE?!!!!!!!
Vem har grädde i en drink? Jag kastade mig över toan. Det ända som kom ur min mun var blod, i mängder. Paniken grap tag i mig. Min verklighetsuppfattning förvrängdes. Allt svartnade. Jag försvann, han kom!!
Jag minns bara att Jag sprang. Vad som hände sen eller vart jag sprang vet jag inte. Men vaknade senare till nedfrusen i ambulansen på väg till ett av stadens sjukhus. Jag hade svimmat mitt ute på gatan. Ropat efter mamma.
Min vänner hade ringt 112. Som en halvtimme senare kom och hämtade mig. Kördes till psykakuten, där dem frågade om jag var självmordsbenägen. Efter ett negativt svar lämnades jag och Stefani (<3) ensammma på ett sjukhus i en stad som för oss är ganska okänd. Inga pengar, bara en mobil. Vi hittade tillslut rätt tunnelbana. Vi kom hem. Men resan var för mig förstörd. Jag ville hem. Gräva ner mig i sängen. Och aldrig mer tala med någon. Och framför allt, Aldrig lita mer på någon. ALDRIG!!
Nått jag än idag håller stark på.
Men ska jag nu våga lyssna till de Pär och Peter säger? Har igentligen inget att förlora. För som det verkar nu, går jag upp i vikt även om jag tränar mer och äter mindre. Men äta mer kan jag inte. Inte idag. Inte imorgon. Inte om en en vecka. Kanske längre fram i framtiden. Inget jag vågar eller vill tänka på nu!!
Men träna mindre kanske jag ska försöka med. Och se om dem har rätt. Även om jag älskar att träna hade det varit skönt med en paus. Få andas. Ha ett liv. Kunna hitta på massa roliga saker på dagarna, utan att först behöva avsätta tid till träning. Och kanske slippa oroa mig för om jag rört mig för lite. Säg mig nån, ska jag ge det en chans? Vågar jag?
Hade ni vågat?
