itsmyfuckinglife

Måndag igen. Helgen har varit bra.
Skulle bli utgång med några vänner men slutade med att jag och Maria satt nere hos henne
och snackade/mös i timmar.
Blev en mycket mysigare kväll en den som var planerad!!
Utgången får bli en annan kväll istället.

Annars var jag på Loppis. Älskar att fynda.
Kanske lite möbler som jag sen kan göra om och personifiera en aningens.
Denna gången kom jag hem med en lyckta, två ljusstakar,
ett smyckes skriv och en tavla. För Endast 210 kronor.
Galet bra pris. Bild kommer upp inom kort!! 

Förövrigt var heögen lugn. Och min måndag har varit likaså.
Innan hatade jag dagarna då det inte innebar någon aktivitet.
Men nu vet jag att resten av veckan innbär flera läkarbesök,
samtal och undersökningar.
Sen vet jag också att snart ska jag börja plugga igen.
Vilket kommer innebära att dagarna kommer upptas av kursen
och att öva för att på bästa sätt kunna tillämpa de som lärs ut.
Längtar tills kurs 1 börjar.

(Väljer att inte berätta mer om ved det är jag ska plugga till. Känner att det skulle öka pressen på mig och att lyckas. Vilkey jag inte kan hantera. Men så fort jag är färdig eller känner mig redo för att berätta så kommer jag klart göra det.)

Just nu ligger jag i soffan och samtidigt som jag bloggar tittar jag på Sofias Änglar.
Vill gråta men kan inte. Ledsam historia ju.
Gråt Yasmine, Gråt!!
Får se om nån tår kommer till Titanic.

Trevlig kväll!

The skinnier the better for me...

Everyone thinks that i have it all
but it’s so empty living behind these castle walls
these castle walls
if i should tumble if i should fall
would any one hear me screaming behind these castle walls
there’s no-one here at all, behind these castle walls

Nobody knows i’m all alone
living in this castle made of stone
they say that money is freedom but i feel trapped inside it all
and while i sit so high up on a throne
i wonder how i can feel this low
on top of the world it’s beautiful
but there’s no place to fall

Ena stunden mår jag bra för att nästa må fullständigt skit.
Känslorna inom mig är överväldigande.
Ibland lyckas jag tygla och kontrollera dem.
Andra gånger får jag utbrott.

Min dag idag har överträffat alla mina förväntningar.
Den har varit bra.
Jag har mått bra.
Eller kanske inte bra, men bättre än igår.
Igår var jag tom.
Aööt kändes meningslöst.
Idag har jag sett ljuset.
Det lyser svagt, men det lyser.

Har en massa planer på gång.
Livet ska äntligen börja på nytt.
Jag ska börja leva igen.

Har lovat mig själv att år 2012 ska bli mitt år.
Nått  jag sagt varje år.
Men denna gången menar jag allvar.
2012 ska bli Yasmine Holms år!!

Jag ska göra allt som faller mig in.
Inget eller ingen ska hindra mig.

Den 18 februari ställs jag inför en nya utmaning.
Jag ska ta seget ut på isen.
Frågan är om det håller om det brister.
Jag vägra tro att misslyckande.
För att jag ens vågar pröva ser jag som att hag redan har lyckas,
även om jag inte lyckas genomför det hela.
Andra gånger i mitt liv har inte ens vågat pröva.
Har varit för rädd.

Jag är livrädd nu med.
Men vet att det inte kan bli värre än vad det är idag.
Om jag inte "lyckas" finns min vardag kvar.
Jag har inget att förlora, men allt att vinna!!!!

Ni kanske undrar vad som händer i februari.
Vill berätta men väljer att inte göra det, 
då jag inte vill sätta mer press på mig själv.
Slippa förklara om jag inte lyckas. 
Om jag klarar av förändringen och slutföra utmaningen,
kommer jag stolt berätta den här.
Men så länge håller jag den för mig själv.
Håll tummarna för mig!!

Nu sitter jag i köket och känner hur mitt humör och tankar förändras.
Yasmine försvinner. Han kommer.
Det börjar bli jobbigt. i huvudet.
Massa röster som gapar och skriker.
Vill stå emot mina impulser.
och inte lyssna till han.
För jag vill inte skada mig själv.
Inte i natt igen!!

Men vågar inte stå emot mina känslor och infall,
dem känns så rätta.

Jag känner mig vilsen...

Jag önskade mig en ny person, en ny kropp att vakna till.
Men jag vaknade till mig själv som alla andra dagar.
Trots det vaknade jag med ett leende på läpparna.
För bror har kommit för att hämtar mig och mamma,
vi ska nämligen hem till dem och mysa lite idag.
Och så ska jag dit och leka med Anton och Ebba. 
Mina små busungarna som jag saknat så!!

Hoppas ni får en fin söndag :)

Önskar jag var någon annan. Såg ut som nån annan.
Varje ddag önskar jag att jag vaknar till en annan person. Med ett helt annat utseende.
Men varje dag vaknar jag till det jag vaknat till dem senaste  24 åren. En stor besvikelse.
Längtan och önskan efter nått eller nån annan är enorm.

Jag hata mig själv och mitt utseende.
Vill vara stolt. Vill kunna säga till mig själv att jag är nörj med den jag är.
Men det ända jag känner är avsky.
Det är inte bara min stora storlek, som numer är 34 efter att denna jävla svullnaden kommit.
Utan det är hela jag, både som person och till utseendet.

Jag skäms över den jag är. 24 år, utan jobb, utbildning eller sysselsättning.
En sann förlorare.
Jag skäms inte bara inför mig själv utan inför andra.
Därför jag undviker att träffa nya människor.
Vill inte behöva ljuga ihop en ny historia om vem jag är och vad jag gör till vardags.
Men samtidigt vill jag inte berätta. För folk dömmer. Till och med vänner dömmer.

Så vad gör jag åt problemet? Nu sparar jag ihop så mycket pengar det bara går. Till vad?
Jo, jag vill operera mig. Hela mig om det vore ekonomiskt möjligt.
Men nu går det inte, så därför kommer jag först att fettsuga dem delar på kroppen jag anser nödvändiga,
sen ta bort skinet som blir över.
Därefter kommer jag att lägga in små implantat i brösten. För att till slut fylla överläppen.
Överläppen kan möjligen komma först.
Har mycket komplex för den, då jag av mina barndomms "vänner" blev intalad att jag inte hade någon
och att det inte var lönt att jag hade läppglans av olika slag.
Fanns ju inget att ha det på!
När jag ser mig själv i speglen ser jag det dem sa till mig.
En lite underläpp men ingen överläpp.
Fy så fult. Inte kvinnlig precis.

Önskar jag hade pengarna idag till alla operationer jag vill göra.
För då hade jag inte tvekat en sekund över att lägga mig under kniven.
Vet att vissa sagt till mig, men tänk på att det kan gå fel. Men hur mycket sämre kan det bli?
Jag menar, idag hatar jag mig själv och mitt utseende.
Vissa dagar vågar jag inte gå ut när det är ljust ute.
Vill inte att folk ska se mitt hemska utseende. Rädd för att folk ska kasta glåpord efter mig.
Vet att folk tänker dem, men av sunt förnuft besparar dem mig att höra det.
Men jag vet vad dem tänker, för jag tänker det med!!
Hur jag vill se ut vet jag. Men hade varit tacksam för allt annat än så som jag ser ut idag.
Verkligen ALLT ANNAT!!

En nu kropp önskas såhär natten till söndag. Så när jag nu vaknar vill jag vakna till nått annat.
Nått bättre.
Nått finare.
Nått snyggare.

Vet inte om ni läst om världens dyraste choklad.
Om inte så kommer det lite småfakta här: 
Chokladen är framtagen av företaget Le Chocolat. 
Prislappen är för dessa 9 bitar och Max fem minuter av njutning är 9 miljoner kronor.
Men skall tilläggas att man får inte bara får ett utval av den finaste gourmet choklad som gjorts,
utan också ett armband med gula och blå diamanter, safirer och smaragder.
Och ett armband av denna klass kanske kanske påverkar smakupplevelsen??
Men jag kan ärligt säga att dem hade fått betala mig 9 miljoner kronor för att jag ens skulle fundera på att smacka nån av dessa bitar.
Undra om chokladen kommer i olika smak ? :P

Vill dricka liter efter liter vatten. Men får inte.

och nu har jag ONT i magen också.
Inte så konstigt när man tänker på att jag tryckt i mig Vicks halstabletter.
Äppelsmak.

Magen står ut på alla håll och kanter. 
Jag mår illa.
Inte bara av den laxerande verkan av tabletterna,
utan för att jag faktiskt ätit dem.
Brukar aldrig suga på halstabletter 
eller tugga tuggommi. 
Gillar inte känslan av att ha nått i munnen. 

Tog dem bara för att dem kanske kunde lindra mitt halsont lite. 
Vill inte bli sjuk.
Men insåg dock att det är mer som karameller.
Och i matväg finns det nästan inget värre än godis för mig.
Extremt ångestladdat!!
Därför har inte ätit några sötsaker på snart 13 år.
Och 13 år till ska det allt bli... 

Blir inget sugande på halstabletter mer fastän dem är laxerande.
Tycker mest att man får ont i käften av att suga på dem.
Känns som dem fräter.   

Usch... och kalorimässig innehåller dem 8 kcal/per tablett.
Man kommer snabbt upp i kalorier.
Vilket för mig bör undvikas.
OBSERVERA att detta inte gäller er läsare, utan enbart mig!!

Det sista jag vill är att på nått sätt uppmuntra någon att sluta använda halstabletter vid behov.
Men för mig funkar det helt enkelt inte.
Allt som skrivs i min blogg, om tex matregler samt restruktioner är menade för mig.
Ni får inte heller tro att jag bryr mig om hur folk i allmänhet ser ut.
I mina ägon kan skönhet finnas i allt.
Spelar ingen roll om du är man, kvinna, ung, gammal, lång, kort, ljus, mörk, smal, mullig, tjock, hetrosexuell eller homosexuell. Det so påverkar din skönhet är din utstrålning.
Om du ler, ler världen med dig.

Vill bara förtydliga detta. Att detta är en blogg om mig, mina känslor och min verklighet.
Vi alla är olika, så även våra matvanor.
Och jag Avundas dem som kan äta utan ångest eller tankar kring kalorier, fett, proteiner, kolhydrater m.m.
Tänk om det blir så för mig med,
Då blir jag lycklig,
om det bara är så för en dag vill jag uppleva denna dag ändå!!!!

Innan viste jag att jag var duglig för en sak och det var att undvika mat.
Idag är jag inte längre duktig på det. 
Jag duger för inget mer.
Jag skäms över vad jag idag ätit och framför allt dess mäng.
 
Varje dag serverar en måltid åt mig av mamma. .
Jag vill skrika åt henne, åt maten.
Klösa ögonen ur mig.
Slita mig i håret.
Kasta tallriken i väggen.
Och springa därifrån, tills mina ben inte bär
och frestningen är borta...

Men istället sitter jag och ser fullständigt oberör ut över vad som finns på fatet framför mig.
Inom mig pågår en revolution av känslor.
Han skriker. Yasmine skriker. Alla skriker. 
Ibland bara önskar jag att allt var över. Vill inte och orkar inte mer.
Finns det nått eller någon därute som kan hjälp mig döva att mina känslor.
Eller är ända chansen till lugn död? 

HJÄLPHJÄLPHJÄLPHJÄLPHJÄLPHJÄLPHJÄLPHJÄLPMIGNPGONSNÄLLA!!!!  

Sitter i köket med ångestkänslor.
Läser bloggar. Bloggar om smala tjejer som har anorexia.
Jag avundas. Vill vara som dem. Smala. Fina och ha anorexia!!

Läser om en tjej som vissa dagar äter inget för att andra dagar äta allt.
Själv äter jag samma sak varje dag och i samma mängd. Och har gjort i drygt ett år nu.
Innan dess åt jag också samma sak, i samma mängd, varje dag mednav ett annat livsmedel än dagens.
Gör jag fel? Kanske borde jag inte äta nått imorgon för att äta mer på torsdag eller fredag.
Hon är ju smal och jag fet. Borde kanske pröva?

En fråga jag ställer mig varje dag och flera gånger är;
"Vem är Yasmine", "Vad vill Yasmine" och "Vad förväntas av Yasmine"?
Svaret har jag än idag inte funnit.
och kommer kanske aldrig finna det heller.
Vilket jag har svårt att förlika mig med.
Jag avundas dem människor som känner sig ämnade för till exempel ett yrke.
Som vet vad dem vill
Och som utbildar sig sedan till det då.
Jag vill så mycket.
Jag vill allt.
Trots det gör jag inget.

Gjorde ett personlighetstest här!
Jag gjorde det två gånger, och tyckte att jag svarade samma båda gångerna.
Men gjorde nog inte det.
Då min personlighetstyp och karriärsförslag skilldes sig en aningens. 


Resultatet från första försöket

Din personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Resultatet från andra försöket

Din personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.


En del saker överrensstämmer mellan resultatet.
Och så skulle jag nog säga att det också är med den person jag själv ser mig som. 
Jag är en blandning av båda resultatet.

Problemet med dessa tester är ju att det ska passa in på allt och alla.
Samma sak som horoskopen vi läser i dags- och veckotidningen.
Finns det nått personlighetstest i världen som kan ge ett inviduellt svar?
Detta är Du Yasmine, och detta yrket ska du utbilda dig till.
Vare sig du själv vill eller ej.

Frågan är om jag vill göra det teste då. Eller om jag hellre drömmer.
För att drömma måste ju ändå vara ett sätt att leva och att upptäcka saker?

Utan mitt dagdrömmeri hade jag aldrig orkat med min vardag.
Dem har tagit mig dit jag aldrig trodde jag skulle komma.
Sen att jag vill upptäcka vissa av dessa platser mer än bara genom
tidningar, bilder och fantasier är en annan sak.
Men åtminstånde har jag fått ett smakprov på vad som komma skall.
Måste bara finna styrkan i att våga välja, våga utforska och våga misslyckas.
Annars kommer jag bli kvar med bara mina tankar.

Take a walk.

"DU KAN TA DITT HUVUD, STOPPA UPP DET I RÖVEN PÅ DIG OCH RAPA UPP DET"

Citat av Carina Holm

Så uttryckte min mamma sig till min så kallade "pappa" över telefon idag.
För er som läser det och inte känner min "pappa" kan det låta en aningens hårt och galet.
Men min mamma är galen. Hon står upp för mig. Skyddare mig. Och i detta fallet talade för mig.
Utan att försvara min mammas beteende kan jag säga att han förtjänade dessa väl valda ord.
Min "pappa" har aldrig varit en pappa.
Inte till mig i alla fall, men andra barn kan han göra allt för.
Kommer ihåg när jag verken hade sett eller hört nått av min pappa på 4 år,
dök han utan förvarning upp på min skola.

Jag som då var i 12-13 årsåldern fick upp mina förväntningar om att vi äntligen skulle bli far och dotter på riktigt. Han skulle vara den som frågade ut mina pojkvänner när man tar hem dem på första fika till föräldrarna,
han skulle försvara mig mot dem som gjorde mig illa,
han skulle komma och kolla på mina fotbollsmatcher.
Äntligen skulle jag får en pappa som alla andra i min klass. Vi skulle bli ett. 

Aa i alla fall. Efter skolan var slut för dagen skulle bara han och jag ut och köra en runda.
Vi körde mot Pålsjöskog. När vi kört upp för backen tvärnitar han.
Han öppnar bildörren och rusar ut med vindens fart.
Mot en kvinna och en flicka.
Det visade sig vara min pappas EX och hennes dotter.

Eeh va? Har min pappa haft ett förhållande med en kvinna i Helsingborg.
Men hur går det ihop när han bodde i Norge? För han bodde väl i Norge?
Nä då visade det sig att han bott drygt 5-10 minuters promenad avstånd från min gata i stan.
Utan att höra vi sig, hälsa på eller ens berätta att han bodde där han bodde.
Jag var mottligt chockad när vi åter satte oss i bilen.
Han hade varit tillsammans med denna kvinnan i flera år, utan min vetskap.
Och denna flicka som stod framför mig omfamnade MIN pappa som om det vore HENNES pappa.
Min besvikelse var stor. Enorm.

Turerna har varit många och flera gånger under min uppväxt har han kommit för att sedan försvinna utan ett ord. 
Éfter 11 år fick vi i höstas kontakt med varandra igen.
Än en gång lovade han mig gröna ängar.
Jag ville inte tro. Jag vägrade tro. Men jag trodde.
Idag efter ett antal veckor av tystnad fick jag tag i han.
Han vet om att jag är sjuk och att jag för bara för någon dag sedan var i så dåligt skick att dem trodde jag skulle kola av. 
Ändå bryr han sig inte. Vilket jag idag ifrågasatte.
Svaret jag fick var att det är svårt för han att ta kontakt med mig efter så många år.
Hur svårt kan det vara? Jag begär inte mer än ett enkelt kort på min födelsedag.
Men aldrig fått nått. Inte ens omtanke.
När jag frågade han om han överhuvudtaget brydde sig och ville ha en relation till mig,
svarade han fin: "jag ska fundera på det"

Fundera? Vem funderar över en sådan sak?
Nu vet jag att det inte finns nått att hoppas på mer. Vill inte veta av honom mer.
Han är som för mig död.
Mina kusiner vill jag träffa och lära känna men han kan ta sina jävla lögner och dra...

Det roliga är att familjen på min pappas sida Alltid trott att vi haft en relation under årens gång.
För att vara en trogen muslim ljuger han väldigt mycket och besitter en dubbelmoral utan dess like.

Nu undrar jag; måste man älska en förälder som sviker? Det jag beskriver ovan är bara en bråkdel av saker han sagt och gjort. Han har också:

- Sett till så att jag kom hem med en sko mindre.
- Låtit mig sitta väntandes i hallen, iklädd min finaste klänning. Han dök aldrig upp.
- Missat samtliga av mina födelsedag sedan jag var 3.
- Struntat i alla betala underhållsstöd.
- Ljugit för sin familj om mig, mina intressen och vår relation.

Men han har enligt han själv, Aldrig nekat att jag är hans dotter. Vilket man kan tro.
Tycker synd om han. Fick reda på att han också är sjuk. Ont i kroppen, speciellt rygg och knäna. Orsak. Det är för kallt i Tunisien. Bara 17 grader. Usch, låter hemskt tragiskt och ssmärtsamt. Hoppas han kryar på sig och att det blir varmare. (ironisk)

Hade ni älskat? Är han värd en chans?
Huvudet snurrar.

Först beställde jag en iphone 4. Men ångrade mig.
Istället blev det denna lilla pärlan.
Varför jag tog en samsung Galaxy W, beror på själva storleken.
Vill inte ha en förstor mobil när jag är ute och springer om dagarna med musik i öronen.
Blir så jäkla klumpigt.
Jag kommer säker vara den ända i världen som inte har en iphone, men det skiter jag i.
Iphone är enligt mig bara en status grej.
Har ju inte ens progravaran anroid, nått jag vill att min mobil ska ha :)
Aja, än så länge ska jag inte tala allt för bra om mobilen då jag precis börjat använda den.
Och för att vara helt ärlig är jag inte jätte impad då det är pekskärm och jag haft knapptelefon.
It´s gonna take a while to get use to it ;)
Men jag ska nig älska den lika mycket som min förra.
Modell på den håller jag för mig själv, annars lär ni väl alla skratta åt mig. hihi

Denna veckan har jag roat mig med läkarbesök, undersökningar och samtal varje dag.
Två om dagen för att vara exakt, förutom tisdags då jag hade fyra olika besök.
Så jag är evigt tacksam för att det nu är helg.
Ska slappa all day all night :)
Nu tänkte jag se färdigt på "The Sining" innan jag hoppar i säng.
Nite

Kom till sjukhuset i morse för att göra endoskopi.
Men blev ingen endoskopi, utan en gastroskopi.
En aningen snopet.
Jag som legat vaken hela natten på grund av obehaget inför undersökningen.
Upplevelsen av slangen i halsen var inte lika hemsk som jag hade minne av.
Thank the lord for that!!
Gick ganska snabbt och lätt.
Fick dock lite lugnande, som gjorde att jag sov gott en timmer efter.
Och vaknade på sjukuset i en mörk sal, endast 20 minuter innan jag skulle på bildterapi i stan.
Fick springa dit, kom inte i tid direkt men det gjorde inte så mycket.

Efter bildterapin blev det till att gå hem för att följa med mamma till doktorn,
sen var det min tur för ytterligare en undersökning/samtal.
Så nu är jag helt slut i både kropp och knopp.
Kom precis ut från duschen och nu väntar en mysig kväll med chillande
och en del klädspan på internet.
Vill handla.handla.handla.
Men är fattig.fattig.fattig.
Får väl drömma.drömma.drömma.

Tips på nån rolig klädsajt efterlyses!! :D

Vill inte gå och lägga mig. Vill inte gå upp. Vill att tiden ska stå still.

Klockan 06.15 ringer alarmet.
Dags att stiga upp.
Ska nämligen på ytterligare en undersökning av tarmen.
Endoskopi.

Usch, vill verkligen inte.
Har gjort gastroskopi tre gånger.
Ingen behaglig känsla när det trycker ner en tjock slang i halsen på än.
Första gången svimmade jag, men dem andra två var jag fullt vaken
och känslan av att jag skulle kvävas var ett faktum.
Brottades med tanken på att jag inte skulle komma därifrån levandes. But I did.

Nu ska slangen upp i endan istället. Så mycket bättre.
Inget obehag alls i att ligga bar med rumpan mitt i vädret,
och dessutom med en slang upptryckt i hålet, längst med hela ryggraden. 
Är sarkastisk. 

Detta är ingen upplevelse jag vill uppleva. 
Hade önskat att jag slapp det. Men finns inget annat att göra än att stå ut.
Måste få uträtt om det är nått kroniskt fel på mina tarmar eller inte.
Orkar inte ha det såhär mer.
Att vara förstoppad är skit :P Och jag AVUNDAS ALLA som kan SKITA!!!!!!!
Hoppas dem kan se till så jag får lättat lite på tycket.
Dem kanske rör om i systemet...haha
Håll tummarna.

Nä, dags för sängen nu. Föresten. Det snöar för första gången i Kalmar denna vintern! :D 
Nite.

 

Igår var det dags för ännu ett besök på akuten.
Kommer in genom dörrarna och dem hälsade mig välkommen, på nytt!!
Jo man tackar, jag har bott här sedan den 1 oktober 2011 men redan är man ökänd på sjukhuset.
Inte den roligaste miljön att bli förknippad med.

Åkte upp då läget ansågs av min läkare på ABC-Teamet vara akut,
Ingen mat eller dryck på nästan 8 dagar.
Plus att jag i lördags vaknade med diaré.
Den lilla vätska jag lyckas få i mig försvinner nu ut på andra hållet.
Rädslan för att jag var totalt uttorkad och min hög puls var stor,
så jag eskoterades av två ur personalen på ABC-Teamet och en sjukhustaxi upp till lasarettet.

Väntandes och gråtandes satt mamma vid ingången till akutmottagningen.
Varje gång jag ser min mamma ledsen över min situation blir jag sur på mig själv.
Varför utsätter jag henne och mina andra nära för detta?
Hur kan jag vara så svag som inte vågar gå emot Han i huvudet.
Alla säger ju att Han inte finns, utan att det är min egen röst som talar till mig.
Kan bara inte förstå hur det kan kännas så verkligt då, om han nu inte existerar?
Borde då vara väldigt rädd för att jag faktiskt tror att han finns. 

I alla fall, fick ta nya prover, som visade på att min kropp är i obalans och utmattad.
Men trots vårdintyget som min läkare skrev, om jag jag skulle bli inlagd skickades jag hem,
men orden "Det är väldigt allvarligt Yasmine, men inte så akut så att att du riskerar att dö NU"
Okej? Med det var ju betryggande att höra och veta...NOT!!

Men för att erkänna var jag lycklig när jag gick från lasarettet.
Jag ville hem till mitt hem.
Jag vill verkligen inte ligga där.
I en hård sjukhussäng med massa slangar ur näsa, över bröstet och med en nål i armen för droppet. 
Been there, done that.

Idag sov jag länge, då jag var helt utmattad av en psykiska stressen efter gårdagen.
Sen blev den en tur på stan för att uträtta ärenden.
Dock stängde samtliga affärer redan 16.00 (trettondagsafton),
så jag hann inte annat än att fynda en ring och klämma på Gina Tricot :p
Tur att det inte var några akuta ärenden,
får uträtta dem i nästa vecka istället!

Annars var dagen lugn.
Blev att vi såg filmen "Coco, livet före Chanel", som gick på kanal 7.
Har sett den innan, men tycker om den.
Hennes drivkraft och hennes kämpande för att våga gå emot dåtidens kvinnosyn,
vars uppgift var att behaga männen och bära korset.
Hon skapade sitt. 
Jag kämpar själv med att våga tro på mig, min förmåga och mina drömmar.
Jag har ambitioner. Höga ambitioner.
Och en dag ska jag lyckas som Grabrielle "Coco" Chanel gjorde. 
 

Jag kan bara inte fatta hur snabbt tiden har gott.
År 2012 är här.
Och vart befinner jag mig?

När jag med mamma gick mot Kalmarslott för att se fyverkerierna med resten av stadens invånare,
började vi prata om det senaste året och allt som hänt.
Jag insåg då att för ett år sedan stod jag och min dåvarande pojkvän i ösregn utanför ett av Helsingborgs anrika cafér och förklarade hur mycket vi tyckte om varandra och att det skulle vara vi två.
Drygt en månad senare gjorde vi slut. Så mycket för pour love :p 
Jag har sen dess jobbat i en elektronikbutik
läst klart mitt gymnasium
Festat sören
dansat kasedans
dejtat flera killar hehe 
blivit sjukskriven
spenderat sommaren i Kalmar
flyttat efter familjen
förlorat en del vänner
men vunnit andra

Nu bor jag här och trivs helt underbart bra.
Saknaden av mitt förra liv finns inte.
Även om det på många sätt var bra.
Men trotts det vill jag helst glömma allt och alla(nästan) som har med den staden att göra.
Nu bor jag här.
Och här blir jag kvar tills jag är redo för nästa äventyr.
Har en dröm som jag vill uppfylla.
För att kunna det måste jag förflytta mig ytterligare lite norrut, mot vår stolta huvudstad.
Men idag är det tyvärr inte aktuellt.

Tror och hoppas på att 2012 bjuder på lika många oväntade stunder.
Önskar inte bara mig bra stunder,
för ur dem mindra bra stunderna kommer det oftast nått bättre.

Jag vet att om jag fortfarande hade varit tillsammans med min dåvarande
eller inte förlorat vissa av mina vänner,
hade jag utan tvekan bott kvar i Helsingborg.
En stad som jag för så längesedan önskat att lämna.

Visst var jag ledsen under många av dessa stunder, men idag är jag tacksam för det som hände.
Vad framtiden har i åtanke för mig vet jag inte och vill inte heller vet.
Utan nu tar jag timme för timme.
Och är tacksam för dem.
I mitt liv och mitt kroppsliga tillstånd är det ingen självklarthet.

Men jag är inte rädd.
Utan tacksam för att jag idag värdesätter livet mer än jag gjorde innan.

So 2012, Hit me hard
Hit me right between the eyes
I wanna see the stars
Hit me, hit me!