itsmyfuckinglife

Igår var det dags för ännu ett besök på akuten.
Kommer in genom dörrarna och dem hälsade mig välkommen, på nytt!!
Jo man tackar, jag har bott här sedan den 1 oktober 2011 men redan är man ökänd på sjukhuset.
Inte den roligaste miljön att bli förknippad med.

Åkte upp då läget ansågs av min läkare på ABC-Teamet vara akut,
Ingen mat eller dryck på nästan 8 dagar.
Plus att jag i lördags vaknade med diaré.
Den lilla vätska jag lyckas få i mig försvinner nu ut på andra hållet.
Rädslan för att jag var totalt uttorkad och min hög puls var stor,
så jag eskoterades av två ur personalen på ABC-Teamet och en sjukhustaxi upp till lasarettet.

Väntandes och gråtandes satt mamma vid ingången till akutmottagningen.
Varje gång jag ser min mamma ledsen över min situation blir jag sur på mig själv.
Varför utsätter jag henne och mina andra nära för detta?
Hur kan jag vara så svag som inte vågar gå emot Han i huvudet.
Alla säger ju att Han inte finns, utan att det är min egen röst som talar till mig.
Kan bara inte förstå hur det kan kännas så verkligt då, om han nu inte existerar?
Borde då vara väldigt rädd för att jag faktiskt tror att han finns. 

I alla fall, fick ta nya prover, som visade på att min kropp är i obalans och utmattad.
Men trots vårdintyget som min läkare skrev, om jag jag skulle bli inlagd skickades jag hem,
men orden "Det är väldigt allvarligt Yasmine, men inte så akut så att att du riskerar att dö NU"
Okej? Med det var ju betryggande att höra och veta...NOT!!

Men för att erkänna var jag lycklig när jag gick från lasarettet.
Jag ville hem till mitt hem.
Jag vill verkligen inte ligga där.
I en hård sjukhussäng med massa slangar ur näsa, över bröstet och med en nål i armen för droppet. 
Been there, done that.

Idag sov jag länge, då jag var helt utmattad av en psykiska stressen efter gårdagen.
Sen blev den en tur på stan för att uträtta ärenden.
Dock stängde samtliga affärer redan 16.00 (trettondagsafton),
så jag hann inte annat än att fynda en ring och klämma på Gina Tricot :p
Tur att det inte var några akuta ärenden,
får uträtta dem i nästa vecka istället!

Annars var dagen lugn.
Blev att vi såg filmen "Coco, livet före Chanel", som gick på kanal 7.
Har sett den innan, men tycker om den.
Hennes drivkraft och hennes kämpande för att våga gå emot dåtidens kvinnosyn,
vars uppgift var att behaga männen och bära korset.
Hon skapade sitt. 
Jag kämpar själv med att våga tro på mig, min förmåga och mina drömmar.
Jag har ambitioner. Höga ambitioner.
Och en dag ska jag lyckas som Grabrielle "Coco" Chanel gjorde.