itsmyfuckinglife

VARFÖR KAN JAG INTE BARA FÅ FÖRSVINNA FÖR EN STUND. ORKAR INTE MER. VILL INTE MER. VILL INGET MER!!

Skällde precis ut mamma i telefonen för att hon inte lyssnar på mig, vet att jag gjorde fel. För det ända hon gör om dagarna är att lyssna på mig och mina problem. Men jag mår så dåligt att jag inte kan tänka klart. Alla känslor bara väller ut, berättigade som oberärrigade. Kan inte hålla dem inne längre. Nu mår jag ännu sämre för att jag gjort henne ledsen, men vill inte ringa henne igen för jag vet att som jag mår nu kommer jag bara säga fler saker jag kommer få ångra. Hoppas hon vet att jag älskar henne och att jag inte menade det jag sa. För jag ångrar varje ord. Varje ord!!

Kan bara fråga mig själv varför jag lever? Jag är bara problem. Andra människor i min omgivning mår dåligt på grund av mig. Bäst för alla vore om jag var död. Jag önskar jag var död... Då hade jag inte kunnat göra någon annan människa illa mer och sluppt dullera med alla tankar och känslor!! Jag vill få ro.

Inte bloggat på ett par dagar nu. Självvalt, då jag mått så jävla dåligt. Ångesten har plågat mig och känslorna känts så överväldigande att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Vill inte att detta ska bli en blogg med bara massa negativa tankar, därför jag undvikit att skiva. Idag är det i alla fall långfredag och PÅSK!! Jeanette är påväg från Hörby hit just nu. Vi ska ut till väla och köpa present till Karro som ska ha födelsedagsfest ikväll. Sen blir det parkhäng i solen. Så fin väder ute!! :D Man får försöka njuta lite!! 

Annars i helgen blir det påskmys med vänner. Vet inte om jag hinner blogga i helgen, så jag passar på att önska er alla en GLAD PÅSK!!

Kram!

Jag och min fina tös och stättepelare Jeanette <3
Tack för att du finns!!
  

I ens hem ska man trivas, känna sig trygg och vara lycklig. När jag kom hem kände jag bara mig nedstämd och förvirrad. Jag kastade min mega väska innanför dörren och vandrade ner mot stranden för en långpromenad. Sen solade jag i solstolarna ner vid vattnet och försökte njuta lite. Men allt jag känner är panik. Panik över att vara tillbaka i stan. Att komma tillbaka till inget! Mitt liv här känns bara så meningslöst...

Jag är så klar med Helsingborg och Helsingborg är klar med mig!! Visst har jag fina minnen härifrån, båda från min barndom och med vännerna. Men tyvärr kommer dessa i skymundan för alla de negativa upplevelserna jag varit med om här. Tror eller vet att Helsingborg spelar en stor roll i varför jag mår dåligt. Triva helt enkelt inte mer i stan. Har bestämt mig för att försöka hålla mig borta från stan så mycket som möjligt under sommarmånaderna, bo hos mina älskade vänner på landet och hälsa på familjen i Kalmar. För att sen till hösten flytta. Då har jag tid att planera, och förbereda mig för en förändring. Måste verkligen härifrån. Önskar jag kunde flytta imorgon.
Men antar att jag får ge det lite tid. det viktigaste är att det denna gången faktiskt blir av. Att jag inte blir kvar för att jag inte vågar. Måste våga leva medan jag lever. 

Saknar hörby och Laine <3 

Vill inte sova,f ör jag vill inte vakna. Imorgon, torsdag ska jag med Maria min terapeut träffa läkaren. Jag känner mig orolig. Orolig för vad vågen ska visa (vill ha gott ner i vikt, men vet om att jag enligt dem inte borde). Orolig för att dem ska sjukskriva mig på nytt. Orolig för att bli inlaggd på sjukhus. Orkar inte med en tur till.

Om det sistnämda skulle föreslås kommer jag lugnt sitta kvar, sen kommer jag i ilfart springa hem, packa min väska, ta båten över till Helsingör, för att sen ta tåget till Kastrup, köpa mig en flygbiljett till värmen och vinka HEJDÅ till mitt gamla liv och ropa "HEJ" till mitt nya. För Helvetet jag upplevde på sjukhuset förra gången kommer jag vägra utlida igen. Never in my life!!

Därför vill jag inte krypa ner i sängen. Om jag kanske inte somnar kanske det inte blir morgon heller :P hehe Men samtidigt vill jag att det ska bli torsdag, så att det kan bli fredag. För då ska jag nämligen ner till självaste Jeanette "älsklingen" Laine för en mini-weekend i Hörby! Ska bli så skönt att komma ifrån allt ett tag. Slippa sitta i min ensamhet och rulla tummarna i väntan på att ett under ska ske. Sen får hon mig att må så bra. Hon får mig att le, hon får mig att skratta och hon får mig att känna att jag duger percis som den jag är!! Hon är toppen!!

Annars idag har jag försökt sysslesätta mig så gott det går. Ganska drygt att gå hemma nu om dagarna utan att ha nått att göra. Nu i efterhand kan jag sakna studierna, men när jag läste längtade jag tills det var Över...:P
Kvällen tillbringades inte i min ensamhet utan i sällskap med fröken Niniz <3 
Jätte glad att hon kom över, så vi kunde få lite egentid!!:) Så skönt att bara sitta och snacka i lugn och ro. Har verkligen saknat det! Exakt vad jag behövde ikväll och behöver oftare. Måste verkligen försöka bryta min ensamhet, men det är ju så svårt. Den är så bekväm, så trygg och så kravlös!! Alla begrepp som jag älskar att leva efter. Men vet att dem i detta fallet hämmar mig mer än gynnar mig. Ska verkligen ge det ett försök att ändra mina varor. You can try it, no need to by it!!

Hoppas ni haft en fin dag! Godnatt!

Borde verkligen sova nu. Vill kunna sova och slippa sitta uppe till tre-fyra på morgonen. Men i natt vågar jag inte gå och lägga mig. Vet igentligen inte varför. Inte så att jag är rädd för dö i sömnen, men bara tanken av att gå in i sovrummet får mig att känna obehag.
  
Kan det kanske bero på att jag innan idag fick värsta rycket och möblerade om i sovrummet. Blev helt klart till det bättre. Men tydligen spelar det ingen roll, det är en förändring. Och jag Yasmine Holm hatar förändringar. Verkligen hatar dem, men ändå är det en föränding jag drömmer om varje dag!! Längtar och hoppas att den ska komma, och göra så att jag kan ändra på saker jag är mindre glad för i mitt liv. Men jag vet att "om" denna förändring kommer kommer jag att balla ut av skräck. Typical Me! 

Dem chanser jag fått i mitt liv har jag tackat nej till, just för att jag är rädd och FEG!! Jag vet vad jag har, men inte vad jag får. Och som jag alltid gjort väljer "vad jag har". Så om jag inte springer in snart och ställer tillbaka varje sak på sin plats i sovrummet, lär jag få sova på soffan i natt. Kan vara mysigt det med :)

Imorgon hoppas jag vakna med en lättare känsla i kroppen än idag och solsken såklart!! 

Helgen har varit lugn fast att jag har gjort mycket (mykt för att vara mig:). Lördagen började med att jag med min samtalsgrupp i kyrkan var på Dunkers kulturhus. Tittade på utställningarna, dem åt lunch medan jag satt och babblade :P Som vanligt! Kvällen tillbringades i sällskap med karro och dante. Blev film mys!! Och gårdagen var jag med Camilla plus syskon, gjorde dem sällskap när dem käkade på Pizzeria Bomb.

Fy fasiken vad jag tycker det är jobbigt att sitta på pizzerior, fast att jag inte själv äter eller dricker. Men doften är så påträngande och den sätter sig i varje litet hårstrå på kroppen. När man sen kommer ut därifrån stinker man MATOS. Att sitta på matställen som pizzerior och McDonlads ger mig känslan av obehag. Känns som allt fett från maten smittar av sig på mig, det tränger sig in i mina  porer och gör mig tjock... Vilket gör mig livrädd!
Men ibland får man ju offra sig, för att sen ta sig en Ordentlig dusch och skrubba kroppen gul och blå. 

Efter dem hade ätit skulle dem se fotboll så jag följde dem till arenan, sen gick jag en lång promend i solen och försökte njuta lite av att våren är på intåg, innan jag tog min skrubbdusch och kastade mig framför tvn. För ännu en kväll med mig själv som änså sällskap.

Idag mår jag skit som vanligt. Inser att allt handlar om att jag inte klara av att vara rastlös och att rädslan av ensamhet skrämmer mig. Kan ingen ängel komma och rädda mig. Ta mig till deras himmelrike, för jag orkar inte med denna känslan mer. Vill bara bort från allt. Ibland vill jag verkligen göra slut på allt. Mitt liv har ändå ingen mening. Men nånstans måste jag tro att nått bra kommer hända mig, annars hade jag väl upp för länge sen?
Hoppas bara hoppet finner mig innan det är försent. För snart vill jag inte mer...

Hoppas denna dag går snabbt!!

Ska snart ner på stan och träffa Camilla med syskon. Vill träffa dem, men inte ta mig ner. Idag äcklas jag på min kropp. Jag vet att jag gott upp mycket i vikt den senaste tiden. Känner mig ful, tjock och bara allmänt vidrig!!

Kan detta verkligen vara min kropp? Jag gör allt för att gå ner i vikt, för att bli smal, för att bli acceptera, för att bli älskad!! Men ändå är "jag" tjock. All min energi, mina tankar och vaknar timmar går till att tänka på mat, vikt och att förbränna. Allt kämpande utan resultat. Jag är fortfrande tjock! 

Jag känner mig som en fånge i någon annans kropp. En kropp jag inte vill kännas vid. Jag vill inte kunna identifiera mig med denna kropp, vill bara ta det lilla jag gillar med min person och fly!! 

Tänk om man kunde välja kropp. Välja vem man vill vara, hur man skulle se ut, välja vilka förutsättningar man skulle leva med. Undra hur man då hade valt att se ut, leva och vara??
Tanken är underbar, men en aningen förtvivlande, när man inser att dem är omöjlig. Jag kommer alltid vara fast i denna kroppen, vare sig jag gillar det eller inte. Mycket i livet skulle jag kunna påverka, men inte detta.

Förjävla jobbigt. All min värdighet sitter i mitt utseende, i min vikt. Och oturligt nog är jag allt annat än good locking! Jag är ett rent misstag från första början. Allt med mig blev fel! Men det stämmer väl som man säger, livet är inte alltid rättvist.

Måste börja göra mig i ordning. Försöka hitta nått som jag kan dölja denna feta kropp med. Hej!

I många av mina inlägg låter jag sjukt klagande över min situation och liv. Tyvärr är det så jag känner, och mår. Men visst har jag ljusglimtar i vardagen. Igår hade jag en sånn. Tog mig ner till biblioteket för att möta samma tjej som i måndags. Jag var väldigt nervös, det pirrade i magen. Tänk om vi inte hade nått att prata om. Visst hade vi en dal att prata om i måndags, men då var ju Maria med som drev samtalet. Nu var vi ju ensamma. Men jag oroade mig i onödan. För vi satt i fyra timmar och snackade om allt mellan himmel och jord. Vi blev båda lika chaockade när vi tittade på klockan och insåg att kloackan var över sex. Vart hade tiden tagit vägen viste ingen av oss...:)

Det roliga är att det känns som jag har känt henne hela mitt liv. Hon är fantastisk på många sätt. Och hon inspirerar verkligen mig till att våga kämpa för en förändring i mitt liv. Då menar jag för att bryta min ensamhet, stå för den jag är och jobba för det jag vill jobba med. 

Idag har inte varit en bra dag. Vaknade med panik i kroppen. Om jag inte skulle till Maria idag, hade jag nog inte tagit mig upp från sägen. Men låg och stirrade i taket in i det sista. Fick springa ner för att inte komma allt för sent. Vad jag och maria pratade om kommer jag inte ihåg. Mina tankar svävade fritt på annat håll. Har börjat inse att vissa av min så kallade vänner inte är riktiga vänner när det väl kommer till kritan. Har förlorat många vänner dem senaste åren. Börjar fan undra om det är nått fel på mig och inte dem. Eller är det kanske så att jag har för höga krav? Men att finnas där för en vän när dem behöver det är väl inte för mycket begärt? Eller?
Vilket fall som helst gör det ont. Jävligt ont!

AJa, ska jag trypa under filten, gömma mig för allt och kolla film...

Vill ringa henne nu och bara skrika i telefonen!! Vill ha henne här nu. Behöver henne. Vill ha en kram. Känna hennes värhet. Känna trygghet. Känna hennes värme!! 
Men jag ska inte ringa henne. Vill ge henne en paus. Hon lyssnar och ställer upp för mig alltid. Vi pratar minst en timme om dagen. Då hon bara lyssnar, stöttar och försöker lugna mig. Jag vet att hon lider, är trött och känner sig maktlös i allt detta. Därför ringer jag inte henne i kväll, vill att hon ska få en nattssömn utan att jag stör med min problem. Ska jag försöka skriva av mig ångesten... 
Den är enorm. Det kryper inom mig. Paniken stiger. Jag får inte luft. Kan inte andas. Jag mår illa. Vill bara kräka. Vill slå mig själv. Vill bara bort från allt. VILL FLY. JAG VILL FLY!!
 
Jag klarar inget själv mer. Jag kan inte ens bajsa själv längre. Tar tabletter nästan varje dag nu, oftast dubbel dos för att få effekt men det Funkar inte. Inget kommer. Och jag mår bara skit av att veta att jag har en massa skit som ligger och skräpar i tarmarna, som vägrar lämna systemet. Vill att det ska rinna av mig, att allt bara ska försvinna ur min kropp. Jag vill vara Helt tom. Finns nästan ingen bättre känsla i världen än känslan av att inte har nått i magen. Man känner sig lätt, fri och allmänt

Jag har alltid haft problem med mina toabesök, men den senaste tiden har dem blivit mindre ofta. Vill inte behöva gå tolv veckor utan att bajsan som jag gjorde på sjukhuset. Till slut kräkte jag upp min egen avföring (varför har man inte dåligt minne, så att man kan få glömma vissa saker?). Just nu känns det som att jag håller på att kräka upp allt jag har i magen. Usch mår riktigt jävla illa.

ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!ÅNGEST!!!!


Den lättade inte...

Idag vaknade jag med en orokänsla i kroppen. Min första lediga dag. Klar med skolan, Äntligen. Men nu kommer känsla av att jag inte duger, för vad ska jag nu sysselsätta mig med om dagarna?
Mycket värdighet ligger i vad man jobbar, puggar och håller på med på sin lediga tid. Och vad gör jag nu? Inget!

Idag har jag som tur vare lite planerat, fast att jag igentligen bara hade önskat att jag kunde ligga gömd för världen under täcket och kolla film. Men inte idag inte. Ska ta en låååång promenad, sen ta mig ner till biblioteket och träffa samma tjej som jag träffade tidigare i veckan på samtalet (vill inte skriva ute hennes namn av ren respekt mot henne). Vi ska sitta där och vara lite kreativa...:D
Tänkte ta med mig mitt ritblock och öva lite på min teknik. Har mycket att lära.
 



Min senaste bild, av vackra Johanna!! Blev kanske inte riktigt lika bra som jag hade hoppats. Hade tidspress på mig och i en "konstnärs" värld är det en ren mardröm :p Men bara till att jobba vidare. Bättre ska det bli!! :)

Hörs kanske när jag kommer hem igen!
Enjoy your day...

Úte är det kolsvart. I fönsterna lyser inga ljus. Endast jag är vaken. Ångesten spökar i mitt huvud. Ångesten över att jag blir tjockare för varje dag som går. Och det värsta är att jag får skylla mig själv. Det är ju jag som äter, ingen annan gör det åt mig.
Ibland bara längtar jag tillbaka till sjukhuset, där tvingades jag till att äta. Inte roligt alls men jag kunna hata någon annan för vad som hände med min kropp. Nu kan jag bara hata mig själv. 
Måste gå ner mer i vikt, så att jag blir smal. Alla vet vi att folk tycker man är vackrare ju smalare man är.
Man får ju till och med lättare jobb som smal, kanske därför jag är arbetslös och varit det dem senaste åren?!!

Finns bara en sak att göra, äta mindre. Äter jag mindre och blir smalar, försvinner rösten och ångesten lättar. Vilken befrielse!! Nått att sträva efter...

Är det nån därute som vet hur man kan bli fri ångesten på nått annat sätt så snälla säg till. Jag behöver alla tips jag kan få! Klockan börjar närma sig ett slaget och endast två vakna timmar återstår innan jag börjar bli trött, ska försöka komma på nått att roa mig själv med. Måste skingra tankarna lite, annars kommer jag ligga sömnlös ännu en natt i rad. Pallar jag inte. VILL JAG INTE!!

Hoppas ni sover gott...
 

Jag blir stum, förtvivlad och förvirrad. Ett barn som mäter sig. Vart är världen påväg?!!
Men att jag gör det varje dag, är det normalt och accepterat?

Jag skäms för mig själv. Att jag som igentligen är en viljestark person, är så svag för sjukdomen.
Jag är livrädd, får ångest och mår dåligt av det mest naturliga i livet, MAT!! Var är logiken där?
Vet om att det är sjukt. Men jag kan bara beskriva det såhär. Jag är en person i sällskap med min familj och vänner och en annan när jag är ensam eller ska äta. För er som inte vet mycket om sjukdomen låter detta säkert riktigt sjukt och det är nog ganska sjuk när jag tänker efter. Men jag ska försöka låta bli att tänka.
Det gör mig ändå bara ledsen och jag kommer ändå aldrig fram till nått klokt. Fortfarande samma frågor som cirkulerar i huvudet som för ett, fem eller sju år sen!! Ingen förändrig, inget svar!!

Tänka om man bara kunde sluta tänka och bara få leva. Då hade jag aldrig varit sjuk!! Vilken underbar tanke:)

Vi bor 30 mil ifrån varandra. Jag i helsingborg och dem i kalmar. Jag med mina problem och dem med sina. Hade önskat att vi alla var samlade under ett och samma tak. Att vi mös ihop framför brasan och såg en film ihop. Kunde stötta varandra, hjälpas åt. Men jag är här och dem där. Än en gång är jag ensam. Vet att dem finns vid min sida men ändå känner jag mig ensam... 

Tjatar mycket om ensamheten som ni kanske märker, men det är för att den plågar mig. Har innan alltid varit en person som gjorde saker med mina vänner och familj, men idag har jag ingen ork att göra nått. Och när jag väl gör nått, kan jag inte njuta. För jag kan mindre och mindre släppa min sjukdom. Han har nästan helt tagit över min person. Innan hade jag aldrig tid att titta på tv, numer är det viktigaste om dagarna.
Tv:n ger mig ro, rösterna ger mig en trygghet, den är mig trogen och den kräver inget tillbaka. Världens mest simpla relation med andra ord!! 

Blir ledsen när jag läser vad jag själv skriver, för jag kan inte förstå att detta är mina ord. Att detta är min vardag, verklighet, mitt liv. Hur har det blivit såhär?

Vill tillbaka till min familj, vill bara vara med dem, krama om dem, känna mig älskad och behövd av dem... Varför är jag här när ni är där?

Det är känns bättre. Ute har molnen tätnat men hos mig har dem lättat. Jag träffade en fin tjej idag. Vi pratade och delade våra problem med varandra. Vi var på många sätt lika, men också olika. Vare sig vi är lika och olika kände jag igen mig i mycket av de hon sa. Hoon gav mig också en del goda råd. Mötet kändes givande. Hon var givande. Hoppas att jag kunde ge henne nått tillbaka. Allt handlar ju om att ge och ta.

Fick verkligen en bra känsla för den här tjejen. Som att hon och jag under andra förutsättningar och omständigheter skulle kunna bli riktigt goda vänner. Hon inspirerade mig, och fick mig att inse att istället för att skämmas för min situation acceptera att såhär är det nu. Mitt liv behöver inte se ut såhär i all evigt, men det gör det NU!! Jag kan gärna leva med min sjukdom hela mitt liv, men utan min Familj, vänner, konsten och MUSIKEN går det inte. Och om jag inte har allt detta i mitt liv kommer jag inte orka. Då kommer jag få leva som jag gör...

Men Jag vill leva för att jag vill, inte för att jag andas! Snart kanke jag finner meningen med mitt liv? Kan bara hoppas. Fram tills dess letar jag!!

Solen skiner utanför mitt fönster, men över mig finns bara moln. Livet är tungt nu. Jag reder inte ut det längre. Allt känns så meningslöst. Som att det inte finns nått att kämpa för. Ser ingen mening med mitt liv. Jag bara lever för att jag andas, inte för att jag vill leva. Orkar inte med allt längre. All oro. All ångest. Alla känslor. Ensamheten.
Vill inte leva såhär mer.

Hur vinner man tillbaka glädjen till livet?

Jag välkomnar en förändring till mitt liv. Vart håller du hus??