Familjen
Vi bor 30 mil ifrån varandra. Jag i helsingborg och dem i kalmar. Jag med mina problem och dem med sina. Hade önskat att vi alla var samlade under ett och samma tak. Att vi mös ihop framför brasan och såg en film ihop. Kunde stötta varandra, hjälpas åt. Men jag är här och dem där. Än en gång är jag ensam. Vet att dem finns vid min sida men ändå känner jag mig ensam...
Tjatar mycket om ensamheten som ni kanske märker, men det är för att den plågar mig. Har innan alltid varit en person som gjorde saker med mina vänner och familj, men idag har jag ingen ork att göra nått. Och när jag väl gör nått, kan jag inte njuta. För jag kan mindre och mindre släppa min sjukdom. Han har nästan helt tagit över min person. Innan hade jag aldrig tid att titta på tv, numer är det viktigaste om dagarna.
Tv:n ger mig ro, rösterna ger mig en trygghet, den är mig trogen och den kräver inget tillbaka. Världens mest simpla relation med andra ord!!
Blir ledsen när jag läser vad jag själv skriver, för jag kan inte förstå att detta är mina ord. Att detta är min vardag, verklighet, mitt liv. Hur har det blivit såhär?
Vill tillbaka till min familj, vill bara vara med dem, krama om dem, känna mig älskad och behövd av dem... Varför är jag här när ni är där?
