itsmyfuckinglife

Imorgon blir det sjukhuset för min del.
I alla fall om mamma får bestämma.
Har inte lyckats behålla verken mat eller vatten på snart tre dagar.
Allt kommer upp igen. Kan säga en sak,
det är en sak att välja att inte äta och en helt annan att inte kunna äta!!

Mamma tror inte att det är maginfluensa
utan att det har att göra med mina dåligt fungerande tarmar. 
Hoppas dem tror mig denna gången och faktiskt utreder felet!
Och inte skickar hem mig med slutsatsen att jag antingen
äter om nätterna,
eller sitter där för att jag vill få ett klyx upp i rumpan
bara för att det är typiskt anorektiker att vilja få magkanalen remsad.
Nä, nu bara måste dem lyssna på mig.
Annars har jag knappt nån tillit kvar till den svanska läkarvårde!!

Aja, nu ska jag försöka få lite sömn inför morgondagen.
Godnatt alla!

Förlåt för den dåliga uppdaterningen...IGEN!!
Men har legat sjuk nu i två dagar.
Så ingen energi finns till att göra nått.
Lusten är som bortblåst.

Men GUD vad jag längar ut. 
Känna vinden mot huden.
Höra fåglarna kvittna från dem nakna trädtopparna
Se vågorna skvallpa in mot dem toppa stränderna 
Ta ett djupt andetag.
Andas!!

Älskar mitt hem.
Det är min borg.
Mitt slott.
Min tillflyktsort.

Men när jag inte kan lämna en plats när jag själv vill eller behagar blir den till ett fängelse.
Trotts att det är en plats jag vanligen älskar.
Men jag känner mig trängd.
Och som en fast kedjad fånge.

Paniken infinner sig.
Jag får svårt att andas.
Och om jag orkat hade jag klättrar på väggarna.
Men jag orkar inte.
Ska se om jag orkar koncentrera mig på en film
annars blir det till att krypa under täcket igen...
Hoppas ni har en fin dag iaf :)

Förutom att jag längtar efter sol och bad har jag idag bara tagit det lugnt.
 Blev en joggingrunda fast att jag inte borde.
Vet om att det bara påökar min svullnad och dörmed min viktuppgång men jag älskar ju att träna.
Det är lika naturligt för mig som att äta mat för andra.
Inte lätt att bara slut så,
även om det ger motsatt effekt.
Det är ju en vana. 
 
Annars idag såg jag filmen Water for Elephants.
Meningen var att jag skulle se den för nån dag sedan men det blev aldrig av.
Så fick se den idag istället. 
Och faktiskt tyckte jag om den.

När jag var liten ville jag bli just cirkusprinsessa, 
men trotts att jag gillade filmen 
känner jag mig tacksam för att jag aldrig blev den sortens prinsessa :P
Men klart hade jag fått Robert Pattinson till make hade jag nog tänkt om lite...
För han är ju ganska söt...hehe

Nu sitter jag i köket och har panik. 
Min kropp skriker efter S A L T !!
Men jag vet inte om jag vågar ge den nått.
Vill helst inte äta.
Inte mer än det jag redan gör. 
Tjockhetskänslan är så sjukt påtaglig nu.

Hatet mot mig själv som person och min persons kropp är emorm. 
Känner mig som en fånge.
Önskar att min själ kunde byta skal
Få ett annat utseende. 
Nått finare
Nått bättre
Nått smalare
Nått vackrare
Inte detta.
Nog bäst jag hoppas i säng innan jag gör nått jag kommer ångra...
God natt världen!  

Jag längtar efter sommar och sol N U!!
Visst tycker jag att vintern kan vara underbar mysig,
med alla adventsljusstakar och stjärnor som bryder fönsterna och lyser upp i mörkret.
Men kärleken till solen, den blåa himlen och värmen är helt klart större.
Jag vill rota fram alla mina sommarkläder.
Springa i halvtrasiga converse
jeansshorts
solblekt hår
Sittandes men en kaffe, slappandes på en av stadens uteserveringar.
Med brillorna på nästippen och ansiktet riktat upp mot det blå.




Men tiden dit är lång.
Känns som en evighet.
Detta trotts att vintern igentligen inte riktigt har kommit.
Inte till Kalmar i alla fall.
Men efter fjolårets vinter är jag ganska glad om det faktiskt inte blir nån vinter alls.
Det var ju bara så kallt :P

Men om den kommer så ska jag försöka njuta.
Åka pulka med min brors barn och göra en massa snöänglar.
Tur att man har två småttingar i släkten som man kan busa med,
då ser det inte så konsrigt ut i backen när man åker pulka.

Folk hade nog tittat snett på mig
om jag själv gått till parken för att åka pulka
eller låg liggandes på rygg för att göra snöänglar
 eller på knäna för att bygga en snöiglo. 
Men det är ju bara så roligt.
Helt klart höjdpunkten med vintern.
Det roligaste på jullovet.

Men med tiden och vuxenåren förlorar man mycket av ljusglimtarna i livet.
Att leka är en av dem.
Så då får man passa på när man är med bror och hans familj helt enkelt:)
Gillar ni sommaren mer än vinter?

Så här dagen efter självaste julafton, vill jag passa på att önska er alla en fin jul.
Lite sent men jag HANN verkligen inte igår. 
Det var fullt hus hela dagen från tidig morgon till sen kväll.
Men vilken afton vi i familjen Holm Karlsson hade.
Best one ever :) 

Älskar min familj så mycket.
Dem förgyller mitt liv och tillvaro. Utan dem hade jag aldrig orkat.
Så igår när vi alla var samlade laddade jag om mina batterier.
Så nu har jag åter lite styrka och kämpar lust. 

Nu väntar några härliga mellandagar. Själv gillar jag dem bäst.
För då är all julhets över och man kan börja njuta på riktigt.
Iväll blir det ingen utgång för min del,
vet att många av mina vänner ska ut och härja,
istället väntar en filmkväll med mamma.
Först blir det Morden i Midsommer sen blir det Water for Elephants
Mys!

SNARTSNARTSNARTÄRDETJULAFTON!!
Som jag har längtat.
Idag var jag ock mamma på stan för att handla present till bror och Lisa.
Vi har sagt att vi inte ska handla julklappar till varandra.
Men mamma och jag kunde bara inte låta bli.  
Inga märkvärdiga presenter kanske men kul att ge nått.
Att överraska någon är ju bara så kul.

Familjen kommer redan halv elva imorgon.
Så det blir till att ställa klockan 06.00.
För vi har en hel del saker som ska fixas innan dem kommer,
som att bära upp mitt matrumsbord från källaren,
duka, griljera julskinkan och laga jansons :)
Kuligt.

Med andra ord,
det blir ingen natt sömn för min del,
då jag brukar gå och lägga mig vid sextiden. 
Men det är utan tvekan värt det.  
Bara jul än gång om året och då får man offra sig lite.

Anyway, nu sitter jag med mor min och spelar Bingo Lotto.
Hoppas man kan vinna lide härligheter,
i annat fall blir det en mysig och underhållande afton.

Nä, nu ska jag återvända till mamma och min lott.
Önskar er en fin afton :)

Kan knappt själv tro det, men det är sant. Idag när jag var uppe på IKEA vid Hansa,
gick jag förbi en gammal klasskamrat och hennes mamma
(båda mötte min blick, men inegn av dem verkade känna igen mig, då ingen respons kom!!)
Min första tanke när jag såg dem var; Är jag i Helsingborg?

Låter kanske konstigt när jag skriver så, att jag inte vet var jag befinner mig.
Anledningen till att jag tvekade beror på att jag har numera ett väldigt dåligt minne.
Om jag ens besitter förmågan att minnas nått överhuvudtaget!?
MIn läkare, psykolog och mamma säger att det beror på näringsbrist.
Min förklaring på det hela är nån helt annan.
Därför orsaken till min fundersamhet.
Men jag insåg ganska snabbt att jag var i Kalmar och inte i Helsingborg.
Lättad var jag över det faktum att jag inte var i Helsingborg men otroligt chockad över att dem var i Kalmar.
Det är ju drygt 30 mil härifrån.

Nervös och rädd som jag blev gömde jag mig bland några kartonger i gång 11.
Där stod jag helt paralyserad ett tag.
Minnena kom tillbaka.
Hon och jag bodde på samma gata, två portar ifrån varandra.
Vi delade gård och för ett tag var vi bästa vänner.
Men den tiden var kort.
 Till slut blev jag en person som hon och mina andra "vänner" kunde utfrysa och kasta klåpord på.
Min tillvaro under skolåren på min högstadieskola blev outhärdiga.
Jag ville bara fly, försvinna, gå upp i rök.
Men jag blev kvar för att varje dag plågas.

Jag trodde jag var fri här uppe.
Att jag kunde glömma och gömma mina minnen från förr.
Men icke. En naiv tanke.
Efter att jag gömt mig, och försäkrat mig om att dem försvunnit gick jag i rask takt till kassorna,
betalade för att sedan marchera hem till min borg, min trygghet.

FanFanFan,

Vad gör hon här? Bor hon här numer?
Om hon gör det, var ska jag då ta vägen?
Vill inte stöta på henne igen. Aldrig se hennes nuna.
Hade inte orkat med det.
Jag vill glömma och gömma den jag var då.
En kuvad ung och osäker tjej.

Jag vill pröva mina ingar.
Våga lite på att jag duger precis som jag är.
Men min rädsla och osäkerhet på henne får mig att åter skämmas för den jag är.
Inte nu när jag äntligen börjar våga lite.
Kunde inte andas ordentligt förens jag kom hem.
Vart ska man flytta för att slippa återupleva det som än gång var min verklighet?
Sydpolen? Japan? Innersta djunglen på Borneo? Tell me where!!

Nu när chocken lagt sig och jag inser att jag inte är 12 år längre,
kan jag känna att det spelar fan ingen roll om hon skulle bo här.
Vi kommer ändå aldrig bli vänner
 och hon kommer aldrig mer ha nått inflytande
eller påverkande över mig.

Jag är starkare idag än då.
Jag vet att jag är en bra människa
En tjock sådan
Men en bra sådan

MIn visit på Hansa blev kortare än tänkt men jag kom hem med ite nya extra tallrikar till julafton.
Vi blir fler än antal tallrikar vi hade hemma nämligen :D 
Sen köpte jag även ett dekorationsställ. 
Som jag tänkte använda till smyckesställ!
Kan visa bild imorgon på resultatet

Nu ska jag ta en dusch, innan jag kryper ner i sängen.
Sov gott!

   

Ledsen att jag segat med bloggandet.
Inte haft nån tid till att sitta ner och skriva ihop ett inlägg, sen ska jag vara helt ärlig.
Efter det förra inlägget tänkte jag att jag skulle vänta med att skriva tills jag hade nått lite roligare att berätta.
Vill inte verka allt för sur och bitter.
Anser mig själv inte vara sånn till person. 
Men då inget kul har hänt tänkte jag att jag får blogga ändå.
Idag ska jag annars bara till psykologen för samtal sen blir det till att packa in julklapparna...
Har faktiskt fixat alla mina, den sista inköptes igår till mamma.
Skönt att slippa springa på fredag med alla andra vilsna och stressande själar på stan.
Nä nu ska jag ta på mig.



Köpte en julgris igår. Knorr heter han!! :P

Helgen i skåne var på många sätt riktigt bra.
Spenderade tid min mina vackra flickor och killkompisar ;)
Men allt blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Så jag åkte hem en dag tidigare än planerat.
Även om jag hade det bra, var jag lycklig av att vara hemma.
Nu lär det nog dröja ett tag innan jag åker ner igen.
Om jag kan hålla mig borta från mina vänner dvs. :D

Min tid i skåne framför allt i Hbg fick mig att inse att jag ALDRIG vill tillbaka dit. Går bara inte!! 
Vet inte vad det skulle krävas för att jag skulle flytta tillbaka.
Kanske om det stod mellan liv och död, annars ALDRIG!! :P
Jag insåg också en del andra saker och det är att vissa av mina såkallade "vänner" inte är vänner,
samt att jag har varit alldeles för snäll.
Vänt ut och in på mig själv för att göra dem tillags.
Men nu räcker det. 2012 ska bli MITT år.
Jag vet redan mitt nyårslöfte, men det väntar jag med att avslöja tills den första dagen i mitt nya liv,
alltså den 1.a januari 2012. 
Dock kan jag inte hålla mig tills dess, så jag börjar redan nu lite. Smygstart ;) 

En sak lovar jag mig själv och det är att mitt nyårslöfte ska denna gången uppfyllas till max.
Inget eller inga ska hindra eller stoppa mig.
Inte mina vänner, min familj, min person och framförallt inte min "sjukdom".
Nått som alltid hänt innan.
But not this time. Not again!!
Så till alla er som inte tror på mig.
FUCK OFF.
Till er andra Tack för att ni finns!!!! (Ni vet vilka ni är <3).

Låter säker sjukt bitter, med det är jag inte.
Mer trött på att bli förd bakom ljuset och utnyttjad.
Man är snäll och ställer upp, man vad får man tillbaka?
Inget.
Så kort och gott skrev jag på Facebook statusen som såhär:
 
TILL ER SOM AV NÅGON ANLEDNING HAR PROBLEM MED MIG.
GÖR ER SJÄLV OCH MIG EN SISTA TJÄNST, TA BORT MIG SOM VÄN HÄR PÅ FACEBOOK.
ÅT HELVETE MED ALLA FALSKA MÄNNISKOR!!!!

Det komiska är att ingen har tagit bort mig.
Trotts att det snackas mycket om än och handlingar visar på att dem inte bryr sig har dem kvar mig.
Jag menar nu ger jag dem ett yppelligt tillfälle att radera mig,
 och så tar dem inte chansen.
Varför inte?

Jag är verkligen så trött på att släppa in folk i mitt liv för att sedan bli sårad på nytt.
Kan inte folk bara skona mig det?
Antar att folk är för fega för att handla.
Men att snacka har dem inga problem med.
Alla svek har gjort att jag är rädd för att träffa nya människor
och att onför dem vara ärlig om vem jag är som person.
Men jag måste arbeta bort den rädslan, annars lär jag bli ensam för evigt. 
Och det vill jag verkligen inte.

Någon som delar mina känslor och tankar?
Eller nån som kanske tycker jag bara snackar massa skit, skicka en kommentar då.
Alltid kul att veta vad folk tycker. :)
 


Mitt nya libsmotto

För att återkomma till min helg i skåneland,
vill jag tacka alla er som förgyllde min tillvaro där nere.
Tack vare er kom jag nu hem med ny styrka.
Nya planer
Nya drömmar

Älskar er!!

Igår, efter många timmar på tåget anlände jag ÄNTLIGEN till Skåneland.
Första anhalt blev HBG där jag träffade min älskade Sandra. Vi bara satt och snackade i hennes soffa,
catshing up you know. Sen mötte jag upp Minna för att ta tåget vidare till dagen slutmål Landskrona.
Och här är jag nu. Var helt slut av resandet.
Trotts att jag blev två timmar försenad så var det lätt den roligaste tågresan. ever 
Träffade några fantastiska människor, men en dock mindre trevlig konduktör.

Aja, väl framme i Landskrona blev det mys i soffan.  
En kväll helt i min smak. Minna pysslade verkligen om mig till Max ;D 
I morse väcktes jag och Minna av Camillas änglaansiket.
Hon hade köpt med sig nybakade bullar, så vi hade en mysig morgon ihop innan Minna skulle till jobbet :/ 
Resten av dagen spenderade jag i stan medan Camilla klippte och slingade håret. 
Med min nya kamera som sällskap gick jag på upptäcksfärd längst stranden!! 

Nu sitter jag och Minna i soffan medan Camilla bakar lussekatter.

Det luktar jul i hela lägenheten. Mums!!Ikväll ska vi bara mysa, och ladda upp inför morgondagen då vi ska festa gärnet här hos Camilla och Micke.

Hoppas ni får en fin kväll.

 Varje dag tackar jag Gud för att Du är Du
Och att Du är min


Utan dig vill jag inget i livet
Utan dig kan jag inget
Utan dig vågar jag inget
Utan dig tror jag inte på nått 
Utan dig förblir jag en vingklippt ängel

Du får mig att tro på nått bättre
Du ger mig styrka
Dina ord ger mig tro
Din närvaro ger mig ro
Du gör mig hel

Jag vet att med dig vid min sida kan jag klara allt,
så även detta

Carina Du är inte bara min mamma
och vän
Du är så mycket mer...

Du är en ängel
Min ängel!!

Jag kommer sakna dig dessa dagarna
Men vi delar alltid himlavalvet med varandra
<3

JAG VILL HA TILLBAKA MIN KROPP NU!! INTE IMORGON ELLER ÖVERMORGON. UTAN NU!!

Känner hur ångesten sakta smyger sig på nu. Jag vill fly. Springa till mina ben inte bär. 
Jag vill slippa känna, slippa tänka och slippa välja. Allt ger ångest nu.
Om några timmar ringer klockan på mobilen, och då är det tid att packa det sista inför resan.
Jag ska nämligen åka ner till Helsingborg/Landskrona över helgen. Vill dit, men halva Yasmine är rädd.

Livrädd för vad alla ska tycka, tänka och säga till mig nu när jag gått upp i vikt.
Vill inte behöva försvara anorexian, men det kommer jag.
Jag vill bara bli lämnad ifred. Vill inte tala om det.
Orkar inte förklara att jag aldrig varit i så dålig fysisk skick,
trotts att jag möjligen ser friskare. Men allt beror ju på svullnaden.
Men det är bara vätska.
Jag äter lika lite (mycket enligt mig), som innan, bara det att jag kostat på mig vätskansamlingar.
Vill inte att alla ska tro att jag mår bra nu, för jag mår allt annat än bra. 

Funderingarna är många och mina krav desto fler.
 Har handlat nya kläder och skor. Allt för att jag vill känna mig "perfekt". 
Är orolig för att helgen ska sluta i kaos, som dem brukar göra när jag spenderar tiden nånstans än hemma.
Här är jag trygg, här kan jag vara mig själv, här slipper jag möta blickarna från vänner och bekanta. 
Här har jag bara nya vänner, ingen som kan påpeka skillnaden på mig och min kropp, nu mot då.
Dem vet ju inte hur jag såg ut innan.
Här uppe får jag andrum.
Här får jag luft!
Jag kan andas!

Men jag kan inte gömma mig förevigt.
Jag måste pröva mina vingar.
För desto längre tiden går utan att jag åker ner,
desto räddare kommer jag vara när jag väl åker ner dit.

Jag bara måste klara det. 
Och jag måste lära mig att inte lyssna till andra människors ord och åsikter.
Det är mitt liv, min kropp. 
Inte deras!

Önskar bara att jag fick åka ner med kroppen jag hade för två månader sedan. 
Och inte med denna.   
Ge mig styrka.
Ge mig tro på att det kan

Sitter och lyssnar till en favorit låt.  
 Bra text oxh det känns som den är skiven till mig och om mig.
Den ger mig lugn.
Den ger mig styrka.
Lyssna till den här.

Enjoy!

Blev aldrig nått inläg igår. Ledsen för det.
Men jag skulle ju som sagt gå till akuten här i Kalmar för att undersöka av min kroppssvullnad,
dåliga tarma, blod i kräkningarna och hjärtat. Inget gjordes direkt.
Dem tog en del prover, jag fick träffa en At- läkare flr samtal.
 Han viste inte varför jag hade svullnat upp, men han ifrågasatte som så många innan, om jag går och äter i sömnen.
Eller om jag kanske går och handlar mat till mig själv i smyg?
Herregud alltså. Varför skulle jag söka vår för min anorexi och dess följdsjukdommar om jag nu hetsåt?
Då hade jag ju sökt hjälp för den saken skull.
Det är skrämmande att se hur läkare försöker finna enkla lösningar på problemen.
Istället för att han bara lyssnade och litade på mina ord och min mammas ord.
Men jag blev förbannad och vädjade till han att han skulle lyssna på mig och ta mig på allvar.
För jag är verkligen rädd för det som hänt min kropp.
Vill bli av med svullnade. Få tillbaka min gamla kropp, den kropp jag hade för knappt två månader sen.
Inte bara av anledingen att jag känner mig sjukt fet, utan för att det är obehagligt att inte ha någon kontroll över kroppen. Den lever verkligen sitt egna lilla liv.

Efter 10 timmars väntan fick jag träffa en andra läkare. Han kom dock inte från kirurgen som den första utan från medicinmottagning. Av dem prover jag tagit visade det sig att jag lider av extrem proteinbrist, vilket resulterar i ett tillstånd som heter albuminbrist. (läs mer på här)

Äntligen fick jag ett svar. Dock 12 långa dryga timmar senare. Men det spelar ingen roll. Jag fick ett svar.
 Ett svar som visade sig betyda att JAG YASMINE HOLM inte gjort nått fel,
annat än att äta alldeles för lite mat och främst då mat med proteiner .
Så mycket för att jag åt för mycket.
Idiot till läkarehan första var, han vet ju uppenbarligen inte vad det innebär att lide av anorexia.
Dem ville lägga in mig för vidare obervation, men jag vägrade.
Vill inte genomgå en sjukhusinläggning igen.
Kanske hade varit det bästa, men samtidigt är jag rädd för deras årgärder.

Fick reda på att lösningen på mitt tillstånd är att jag måste äta mer proteiner.
Annars kommer svullnaden aldrig lägga sig. Och proteiner Måste jag äta om jag ska få träna.
Annars kommer jag fortsätt svullna upp fast att jag äter inget :/
Jobbisg situation, för jag vågar inte ändra min mat.
Men samtidigt vill jag inte bli större!! FANFANFAN!! Är livrädd. 
Vet inte vad jag ska göra!!
Vad hade ni gjort? Hade ni ätit?

När mamma och jag kom hem igår var jag så trött, och glad, samtidigt som jag var rädd och splttrad.
Okade inget annat än att slappa framför en film och sen hoppa i säng.
Idag har jag varit och julhandlat med mamma. Blev lite julklappar till min brorsbarn.
Sen köpte jag mig äntligen min efterlängtade digitalkamera och slutligen klippte jag mig också.
Jobbigt, då halva hårlängden åkte av. Så nu är det kort, men ser så mycket bättre ut. 
Det var så tunt i topparna. Hatar mitt hår numer. 
Har knappt nått hår kvar på huvudet och de som finns var är totalt livlöst!!  
Önskar inget annat än att jag fick tillbaka mitt lockiga och tjocka hår. 
Äter numer vitamintillskott för håret. Måste värna om de strå jag har kvar :)

Gud vad långt detta inlägg blev :p Hoppas ni orkar läsa. Nu ska jag kolla film med mamma. Ikväll blir det Seven Pounds med Will Smith. Talk to you later. 

Efterlyser någon som vet hur man kan göra sin blogg mer personligt till utseendet.
Vill ha en design som återspeglar mig och det jag skriver om.
Så Hjälp mig någon. Alla förslag är välkomna :)

Tack!

Klockan är snart fem på morgonen. Alarmet ringer 06.50.
Då ska jag väcka mamma för att kolla på det årliga Luciafriandet på svt/tv4. En tradition i vår familj.
Kommer ihåg när jag var lite så gick mamma alltid upp tidigare än mig och bror för att göra iordning luciafrukosten åt oss. Den bestod av en macka med ost, tomat och gurka, bussebulle och varm choklad. Smarrigt!!
Så mysigt var det när familjen Holm satt kring tvbordet med levande ljus och lyssnade till härlig stämsång. 
Vackra toner och levande ljus kommer det bli även detta året, dock ingen frukost för min del.
Men det gör inget, lika mysigt ändå.
Vet att om jag skulle äta familjen Holms luciafrukost eller någon annan form av frukost hade jag inte kunnat njuta av firandet och skönsången. Vilket jag kan nu. :)

Har alltid älskat lucia och bästa tiden på skolåret var slutet av november,
då man övade inför luciatåget och december då man gick luciatåget på skolan och på några av stadens ålderdomshem. Alltid lika uppskattat av dem boende. Dock var jag lika ledsen varje år när jag inte blev vald till Lucia.
Jag var inte tillräckligt söt och populär. Avundades alltid lucian...
Ville vara lika vacker som henne, lika populär och avundad av andra.
Jag ville vara den som bar den ståtliga kronan med dem levande ljusen.. J
ag ville stå i centrum, och känna känslan av att vara den viktiga personen.
För vad är ett luciatåg utan än lucia?
Ett tåg bara.

Kan tänka mig att många barn därute har längta efter denna dag, som jag gjorde.
Låg vaken flera timmar innan det var tid att gå upp. Nervös över att jag skulle sjunga fel eller att jag stulle tända fyr på  min klasskamrats hår. Hade inte varit nån höjdare direkt :P 
Nu var det många många år sedan jag gick ett luciatåg. Synd för jag saknar verkligen det,
 en speciell känsla och högtid. En stämningsfull sådan!! 

Fick ett sms av en av mina närmsta vänner, Emma.
Hon skrev fint att hon med jobbet imorgon skulle gå luciatåg.
Men hon är inte som mig, det viktigaste för henne är inte att stå i centrum,
så istället för att Lucia ska hon vara en lussebulle...
As always överraskar hon mig med sina idéer. 
Hur man nu lyckas klär sig till en lussebulle vet jag inte. 
Det är bara Emma som klarar av detta. Hennes fantasi är inte nådig :) 

Hoppas alla firanden går bra och att inga större olycker händer.
Nä, nån timmes sömn hade inte varit fel nu.
Måste vara pigg och en aningens utvilda inför sjukhusbesöket. Usch!
Håll gärna tummar och tår för mig <3
Natti 

Måndag igen. Och ännu en dag som inte blir som jag planerat.
Dagens plan var att först träffa min psykiatiker på ABC-teamet och få ny medicin utskriven,
sen promenera upp till NetoNet för att inhandla min efterlängtade digitalkamera.
Lugn dag!! 
Men mötet hos min psykiatiket, slutade med att hon efter två timmars samtal ville skicka mig i taxi till akutmottagningen. Anledningen är svullnaden som kommit dem senaste veckorna, att jag inte bajsar (bajsar var fjärde vecka i genomsnitt) samt att jag kräker blod.

Men envis som jag eller snarare han är vägrade jag.
Dock fick jag lova att jag och mamma skulle åka in imorgon på morgonen.
Så nu sitter jag här och våndas över morgondagen. Vill få ett ordentligt svar på orsakerna,
 om det så är ett mindre positivt sådant. Men att leva i ovissheten är jobbigt.
Med vissheten kommer också möjligheten till att få hjälp.
Det jag är mest rädd för är att dem inte finner nått fel alls och att man skyller svullnaden på anorexin.
Eller som förra gången jag svullnade upp och gick upp 40 kilo på 4 månader (yes, du läste rätt. 4 MÅNADER!!),
orsaken enligt läkarna var att jag Nog gick och åt i sömnen. 
Så fel dem hade!!

Aldrig hade jag ätit så lite som då och mat försvann aldrig från verken kylskåpet, frysen eller skafferiet.
Det kan min mamma intyga. Men i läkarnas lathet och ointresse för vad som händer mig,
ville dem bara hitta ett svar som i andra fall kanske skulle kunna vara riktigt och sanningen.
Men i mitt fall var det icke så!!

Så jag rädd för vad som kommer ske. Tänk så tror dem inte på mina ord.
Tror inte jag orkar med det en gång till. Vill bara att nån ska ta mina besvär på allvar.
Jag lider så av denna svullnad.
Hatade min kropp innan, men nu hatar jag den desto mer.
 Finns det någon som delar min problem??

Så det blev ingen kamera idag, utan får ta det på ondsdag istället.
Jävlar vad det ska fotograferas:)
Älskar att fånga vackra saker på bild...

Hur mycket kan man igentligen gråta? Vart kommer alla tårar ifrån?
Jag har vanligen sjukt svårt att gråta. Men inte idag. Och särskillt inte till filmen A Walk to Remember.
En på nått sätt vacker film, trotts att den innehåller många vanliga Hollywood kärleks klyscher.
Jag är inte mycket för kärleksfilmer, ser i princip aldrig filmer av detta slag.
Jag är mer för thriller, rysare, drama samt dokumentärer.
Men ikväll blev det då istället en i alla högsta grad kärlekfilm, med en del tragiska inslag.
Handling

Landon Carter tillhör kärnan av det coola gänget på skolan.
Folk ser upp till honom, inte bara för hans häftiga bil och tuffa stil, utan för att han själv vet att han är ball.
När grupptrycket i gänget leder till en svår olycka händer dock saker som inte var planerade.
Helt plötsligt uppenbarar sig en tjej som visserligen alltid gått i Landons klass men som ingen brytt sig om.
Och speciellt inte Landon. Hon ser något i honom som varken han själv eller andra har upptäckt...

Om ni inte sett filmen tycker jag att ni ska göra det. Den är fin och mysig.
Man får också en och en annan tankeställare :)

Annars idag har familjen Holm gjort lite julpyssel, lyssnat på Carolas julskiva och klätt granen.
Lite tidigare i år än vanligt. Men det var för att jag förra året låg sjuk samtliga juldagar,
vilket gjorde att jag icke kunde njuta av dem.
Så detta året vill jag njuta EXTRA mycket!!
Lovade bilder, men dem jag tog på granen gjorde inte granen rättvisa,
då det var alldeles för mörkt i rummet trotts att adventljusstaken lös upp rummet.
Ni får sen bild imorgon. Är sjukt nöjd med resultatet.
Årets julgranstema vad silver. Kulerna jag fyndade från SIA gjorde helt klart hela granen...
Finaste granen vi haft på år!
Hur har ni firat tredje advent?

Ångesten och paniken har jag lyckats undvika ganska väl.
Mycket tacksam för detta, och fler dagar som denna önskas.
Skulle kanske skrivit det på min önskelista som jag skickade till tomten i år :P
Vad önskar ni er i julklapp?
Nä, nu ska jag gosa ner mig i sängen innan han kommer med sina onda tankar!!
Godnatt. :)

Jag tog en klunk av citronteet. Drack inte bara en klunk, utan jag lyckades dricka en hel halv kopp!!
Även om jag nu mår dåligt över det, är jag ändå stolt. Trodde inte att jag skulle klara det.
Men jag vågade!! 
Vet dock inte om jag kommer lyckas en andra gång, men inget jag vill eller behöver tänka på nu.
Filmen, var för övrigt helt okej. Sett bättre, men ocksså sett sämre.
 Blev dock inga garnbollar. Får ta det imorgo istället.
 Nu börjar jag nämligen bli trötter :D
Natti.

Två veckor kvar till julafton. Gud vad tiden går snabbt. Imorgon ska granen kläs och lägenheten julpyntas. Mysigt. 
Älskar allt inför julen, men själva julafton är mest en plåga. All mat och dess doft förstör min afton. Jag äter utan tveckan med ögonen och mitt luktsinne...Piiii :( 
Trotts att jag aldrig äter nått på julbordet blir jag illamående och mätt bara av att titta på det, och se när mina nära vräka i sig alla sorters mat. Men jag kan avundas dem. Att dem äter utan ångest.
Sitter i denna stund med en kopp te framför mig och funderar på om jag ska hälla ut den eller faktiskt dricka upp den. Vågar jag ens smaka en klunk? Borde jag verkligen?
Jag är livrädd för att den ger mig för stor ångest och att jag ska spendera resten av natten på toan.
Om jag bara vore starkare kanske jag också kunde njuta av julafton och julbordets alla "läckerheter" som mamma brukar säga :) Men idag hade jag aldrig klarat av det. ALDRIG!! :(

Men som sagt tycker jag om tiden innan dopparedagen. Vi ska ha julen hemma hos oss i år.
För min storebror och hans familj är i Mexico as we speek, och dem kommer inte hem förens nån dag innan julafton.
Så därför tänkte jag och mamma att vi kunde ordna kalaset. :)
Jag har planerat allt in i minsta detalj. Granen i år ska pryntas med silverkulor och garnbollar.
Ska försöka orka med att göra några bollar i natt.
Sitter ändå bara uppe, så då kan jag ju lika bra göra nån nytta :D 
Kan visa en liten bild imorgon på resultatet! Nån annan därute som gillar julen och att klä granen? 

Men innan jag börjar med nattpysslet tänkte jag kolla film och ta den där klunken te. 
Kvällens nattfilm blir Phantom Of the Opera från 2004. Har inte sett den, men älskar ju musikaler.
Bor en liten operasångare inom mig, eller nja kanske mer önskan om att bli operasångare :)
Hoppas ni mina vänner har en fin kväll!!

Min dag idag har varit lugn. Jag har mått helt okej. Anledningen? Igår träffades jag och mina nyfunna vänner för en kväll i julenstecken. Vi gjorde massa julpyssel, sjöng till julmusiken som strömmade ur carros mobil, vi åt skinksmörgås och åt tomtegröt (Vi är kanske inte direkt rätt ordval. Borde kanske skriva dem, då jag verken åt eller drack nått. Som vanligt då). En perfekt kväll, med underbara människor. Trotts det var natten jobbig. Tankarna många. Negativa och påhoppande.
Han var hård och elak mot mig. Och jag tog åt mig hans välvalda ord, om att jag är en oduglig och ond människa,
som inte gör annat än att klaga om dagarna och är otacksam för allt jag har!!!!

Men när jag väl kröp ner i sängen, sa jag till mig själv att istället för att minnas allt av dagens negativa händelser skulle jag minnas de positivt. Det hjälpte. När jag vaknade imorse, vaknade jag med en bra känsla i kropp och själ.
Och med ett litet, knappt synligt men för mig ett kännbart leende på läpparna.
Så dagen började bra. Den spenderades sedan på ett av stadens köpcentrum för att finna mig ett par vinterskor.
 Har letat i veckor efter ett passande och varma skor. Och idag, äntligen hittade jag två :P
Men är rädd för att jag kommer behöva införskaffa ytterligare ett par dvs. om snön kommer till staden. 
Återstår att se. Nu råder det storm utanför mina fönsterglas. Får se vilket väder man vaknar till imorgon.
Önskar, sol och 35 grader. Ljuvliga tanke!!
Men om jag nu vaknar till snö och stormkaos, har jag i alla fall vinterskor som jag kan ta på mig :) 
 
Just i denna stund sitter jag i köket och känner hur ångesten smyger sig på.
Paniken, ångesten och rädslan är alltid som värst om nätterna. Då tänker jag på ALLT jag ätit under dagen.
Ännu en dag där kalorierna vunnit över mig.
Hatar mig själv för det.
Han hatar mig för det.
Alla borde hata mig för det!!
Jag är en vekling...

Borde kanske försöka sova, så jag slipper tänka och slipper känna.
Det är för jobbigt!!!!

Godnatt.

Runt om världen svälter människor ofrivilligt. Jag svälter frivilligt. Många föräldrar har inte möjligheten att stilla sitt barns hunger. Jag bråkar och skriker på min mamma för att hon varje dag förser mig med mat. Jag klagar för att vi har mat och för att jag blir tjock av den. Hur skamligt är inte det?
Jag borde skämmas. Verkligen.

Många hade gjort allt för att få byta tillvaro och förutsättningar med mig. Frågan är hade jag verkligen velat byta med dem? Det är en sak att självmant avstå från saker, men att tvingas avstå saker är en annan. Trotts att jag skämms för min otacksamhet och rädsla, kan jag inte hjälp att jag avundas magra människor och ser upp till dem som kan avstå mat varje dag. Som vinner kriget mot kalorierna. Vart finner man logiken?
Tala om dubbelmoral.
Vill lära mig att uppskatta min tillvaro coh mina möjligheter.
Inte klaga. Inte vara rädd. 
Inte behöva skämmas.

 
Lider när jag ser hur dåliga förhållanden många barn vaknar till varje dag.  

Hela min kropp har förändrats. Jag drabbades för någa veckor sedan av såkallad "svältsvullnad". Varende liten del av min vidrigt feta kropp har blivit fetare. Anledning är att mina celler inte tar upp vattnet som jag dricker och får i mig genom min dagliga föda. Istället lägger det sig utanför cellerna och melllan den och mitt skin. Känsla av svullnade är fruktansvärt. På en vecka gick jag upp drygt tre kilo. Rena mardrömmen!!
Alla säger att jag fortfarande är undernärd och avmagrad men att det döljs något av svullnaden. Att jag är undernärd och mager håller jag inte med om. Jag känner mig enorm. För mig spelar det ingen roll om det är kilo av vätskeansamlingar som orsakar min viktökning, eller om det är fett. Känslan är densamma. Äckel. Hat. Obehag.

Sedan viktökningen drabbade mig, har jag insett att man inte kan ha fullständig makt över sin kropp. Den gör som den själv behagar. Till min stora förfäran. Innan trodde jag att jag i alla fall kunde bestämma över min kropp, och att kontrollen över den var min. Så fel jag hade. Jag försöker varje dag äta mindre och träna mer. Men inget hjälper. Enligt min läkare och psykolog, ska jag för att gå ner i vikt göra tvärtom. Äta mer och träna mindre. Min kropp har ingen förbränning och inget att förbränna. Därför sparar den på det "lilla" den får. 
Sen att tränar och rör mig så mycket som jag gör, bidrar bara till att svullnaden ökar. Särskillt över benen.
Vill tro dem. Men vågar inte. Tänk så ljuger dem bara för att dem ska få mig att äta mer, så att jag blir fetare än fet.

Man har ju hört historier från tjejer med ätstörningar vars föräldrar häller om möjligt grädde i maten. Så respektlöst. Därför litar jag på ingen. Gjorde själv det misstaget en gång. Jag och mina tjejkompisar var i Stockholm och hälsade på en gemensam vän. Resan började bra. På lördagen skulle vi pröva på stadens uteliv. Vi förfestade. Drack och snackade massa skit. En av mina vänner skulle servera mig en drink. En klar drink, utan mjölk bad jag om. Är laktosintollerant. Jag drack några klunkar av den pinia colada inspirerade drinken. Den var tjock in konsistensen. Nått jag ifrågasatte. Big Misstake!!
Hon sa då noschalant att hon använt laktosfri grädde. WHAT??? GRÄÄDDE?!!!!!!!

Vem har grädde i en drink? Jag kastade mig över toan. Det ända som kom ur min mun var blod, i mängder. Paniken grap tag i mig. Min verklighetsuppfattning förvrängdes. Allt svartnade. Jag försvann, han kom!! 
Jag minns bara att Jag sprang. Vad som hände sen eller vart jag sprang vet jag inte. Men vaknade senare till nedfrusen i ambulansen på väg till ett av stadens sjukhus. Jag hade svimmat mitt ute på gatan. Ropat efter mamma.

Min vänner hade ringt 112. Som en halvtimme senare kom och hämtade mig. Kördes till psykakuten, där dem frågade om jag var självmordsbenägen. Efter ett negativt svar lämnades jag och Stefani (<3) ensammma på ett sjukhus i en stad som för oss är ganska okänd. Inga pengar, bara en mobil. Vi hittade tillslut rätt tunnelbana. Vi kom hem. Men resan var för mig förstörd. Jag ville hem. Gräva ner mig i sängen. Och aldrig mer tala med någon. Och framför allt, Aldrig lita mer på någon. ALDRIG!! 
Nått jag än idag håller stark på.

Men ska jag nu våga lyssna till de Pär och Peter säger? Har igentligen inget att förlora. För som det verkar nu, går jag upp i vikt även om jag tränar mer och äter mindre. Men äta mer kan jag inte. Inte idag. Inte imorgon. Inte om en en vecka. Kanske längre fram i framtiden. Inget jag vågar eller vill tänka på nu!!
Men träna mindre kanske jag ska försöka med. Och se om dem har rätt. Även om jag älskar att träna hade det varit skönt med en paus. Få andas. Ha ett liv. Kunna hitta på massa roliga saker på dagarna, utan att först behöva avsätta tid till träning. Och kanske slippa oroa mig för om jag rört mig för lite. Säg mig nån, ska jag ge det en chans? Vågar jag?
Hade ni vågat?

Då var det lördag. Ute piskar regndropparna mot köksfönstret. Det är mörkt och kyligt. Jag sitter i köket, nyduschad och ihopkrupen på stolen. Ångesten är kännbar och påtaglig. Jag mår skit. Vet inte vart jag ska ta vägen. Kroppen skitker. Han skriker. Jag skriker. Alla skriker.
Jag vet att Snart är det tid för middag. Jag vill inte, men jag vet att jag måste. Om jag vägrar kommer mamma tvinga i mig mat. Ibland kan jag ångra att jag flyttade hit. Inte för att jag inte trivs att bo i Kalmar eller trivs att bo med mamma, utan för att jag inte kan skita i att äta. Nått jag kunde innan. Dock är det inget jag rekomenderar någon. Så varför gör jag då så mot mig själv?

Svaret är enkelt. Jag gillar att plåga mig själv till MAX och utsätta min kropp för påfrestningar utan dess like. Att må fysiskt och psykiskt bra är inget jag kan unna mig själv. Jag förtjänar inte att må bra. Varje dag vaknar jag med känslan att jag är en värdelös människa som utsätter min omgivning för onödigt lidande. Jag tillför inget positivt till livet. Utan det ända jag gör om dagarna är att oroa mig och klaga över mitt Stora matintag och min höga vikt. Jag önskar att jag kunde sluta oroa mig för dessa "banala problem". Men det är lättare sagt än gjort. För mig är det inga banala problem, för mig är det min verklighet, mitt liv. Men jag försöker, men det är svårt.

I dryga 14 år har mina tankar till största del kretsat kring mat, vikt och träning. Hur jag tänkte innan och vad jag fyllde mina dagar med kommer jag inte ihåg. Jag var ju bara 10 år. Ett barn. Om jag kanske hade ett minne av mitt liv innan allt detta hade jag Kanske haft lättare att finna viljan att lämna livet som "anorektiker" bakom mig!?

Men idag trivs jag på nått konstigt sätt ändå. Visst kan jag känna mig ensam ibland, då jag förlorat nästan alla mina vänner pga detta och idag inte har nått socialt liv. Men vet att det är värt att ge upp om jag bara får vara smal. Min värdighet ligger i min vikt och i mitt utseende. Och utan det kan jag ändå inte njuta av andra saker. Men klart önskar jag att livet många gånger hade sett lite annorlunda ut. Jag hade önskat att jag kunde vara smal, haft fler vänner än rösten i huvudet och varit lyckligt, samtidigt. Inte att det ena måste gå bort för det andra. 

Men idag ser mitt liv ut som det gör, och morgondagen kommer säker vara den samma. Men hoppet om att jag en dag kommer vakna till ett liv som inte påminner om dagens liv finns kvar. Lågan glöder svagt, men den glöder. Och så länge den lyser i mitt mörker vet jag att det finns hopp. Jag måste bara stå ut. Orka att stå ut. Våga stå ut...

Om det finns nån därute som har tips på hur man står ut när ångesten och paniken tarvid, får ni gärna dela med er av dem till mig. Behöver all hjälp jag kan få!

Nu ropar mamma på mig. Tid för middag. Tid för att plågas. Tid för mer ångest. Snälla hjälp mig nån. Kom och rädda mig...