itsmyfuckinglife

Kan knappt själv tro det, men det är sant. Idag när jag var uppe på IKEA vid Hansa,
gick jag förbi en gammal klasskamrat och hennes mamma
(båda mötte min blick, men inegn av dem verkade känna igen mig, då ingen respons kom!!)
Min första tanke när jag såg dem var; Är jag i Helsingborg?

Låter kanske konstigt när jag skriver så, att jag inte vet var jag befinner mig.
Anledningen till att jag tvekade beror på att jag har numera ett väldigt dåligt minne.
Om jag ens besitter förmågan att minnas nått överhuvudtaget!?
MIn läkare, psykolog och mamma säger att det beror på näringsbrist.
Min förklaring på det hela är nån helt annan.
Därför orsaken till min fundersamhet.
Men jag insåg ganska snabbt att jag var i Kalmar och inte i Helsingborg.
Lättad var jag över det faktum att jag inte var i Helsingborg men otroligt chockad över att dem var i Kalmar.
Det är ju drygt 30 mil härifrån.

Nervös och rädd som jag blev gömde jag mig bland några kartonger i gång 11.
Där stod jag helt paralyserad ett tag.
Minnena kom tillbaka.
Hon och jag bodde på samma gata, två portar ifrån varandra.
Vi delade gård och för ett tag var vi bästa vänner.
Men den tiden var kort.
 Till slut blev jag en person som hon och mina andra "vänner" kunde utfrysa och kasta klåpord på.
Min tillvaro under skolåren på min högstadieskola blev outhärdiga.
Jag ville bara fly, försvinna, gå upp i rök.
Men jag blev kvar för att varje dag plågas.

Jag trodde jag var fri här uppe.
Att jag kunde glömma och gömma mina minnen från förr.
Men icke. En naiv tanke.
Efter att jag gömt mig, och försäkrat mig om att dem försvunnit gick jag i rask takt till kassorna,
betalade för att sedan marchera hem till min borg, min trygghet.

FanFanFan,

Vad gör hon här? Bor hon här numer?
Om hon gör det, var ska jag då ta vägen?
Vill inte stöta på henne igen. Aldrig se hennes nuna.
Hade inte orkat med det.
Jag vill glömma och gömma den jag var då.
En kuvad ung och osäker tjej.

Jag vill pröva mina ingar.
Våga lite på att jag duger precis som jag är.
Men min rädsla och osäkerhet på henne får mig att åter skämmas för den jag är.
Inte nu när jag äntligen börjar våga lite.
Kunde inte andas ordentligt förens jag kom hem.
Vart ska man flytta för att slippa återupleva det som än gång var min verklighet?
Sydpolen? Japan? Innersta djunglen på Borneo? Tell me where!!

Nu när chocken lagt sig och jag inser att jag inte är 12 år längre,
kan jag känna att det spelar fan ingen roll om hon skulle bo här.
Vi kommer ändå aldrig bli vänner
 och hon kommer aldrig mer ha nått inflytande
eller påverkande över mig.

Jag är starkare idag än då.
Jag vet att jag är en bra människa
En tjock sådan
Men en bra sådan

MIn visit på Hansa blev kortare än tänkt men jag kom hem med ite nya extra tallrikar till julafton.
Vi blir fler än antal tallrikar vi hade hemma nämligen :D 
Sen köpte jag även ett dekorationsställ. 
Som jag tänkte använda till smyckesställ!
Kan visa bild imorgon på resultatet

Nu ska jag ta en dusch, innan jag kryper ner i sängen.
Sov gott!