Ångest
Då var det lördag. Ute piskar regndropparna mot köksfönstret. Det är mörkt och kyligt. Jag sitter i köket, nyduschad och ihopkrupen på stolen. Ångesten är kännbar och påtaglig. Jag mår skit. Vet inte vart jag ska ta vägen. Kroppen skitker. Han skriker. Jag skriker. Alla skriker.
Jag vet att Snart är det tid för middag. Jag vill inte, men jag vet att jag måste. Om jag vägrar kommer mamma tvinga i mig mat. Ibland kan jag ångra att jag flyttade hit. Inte för att jag inte trivs att bo i Kalmar eller trivs att bo med mamma, utan för att jag inte kan skita i att äta. Nått jag kunde innan. Dock är det inget jag rekomenderar någon. Så varför gör jag då så mot mig själv?
Svaret är enkelt. Jag gillar att plåga mig själv till MAX och utsätta min kropp för påfrestningar utan dess like. Att må fysiskt och psykiskt bra är inget jag kan unna mig själv. Jag förtjänar inte att må bra. Varje dag vaknar jag med känslan att jag är en värdelös människa som utsätter min omgivning för onödigt lidande. Jag tillför inget positivt till livet. Utan det ända jag gör om dagarna är att oroa mig och klaga över mitt Stora matintag och min höga vikt. Jag önskar att jag kunde sluta oroa mig för dessa "banala problem". Men det är lättare sagt än gjort. För mig är det inga banala problem, för mig är det min verklighet, mitt liv. Men jag försöker, men det är svårt.
I dryga 14 år har mina tankar till största del kretsat kring mat, vikt och träning. Hur jag tänkte innan och vad jag fyllde mina dagar med kommer jag inte ihåg. Jag var ju bara 10 år. Ett barn. Om jag kanske hade ett minne av mitt liv innan allt detta hade jag Kanske haft lättare att finna viljan att lämna livet som "anorektiker" bakom mig!?
Men idag trivs jag på nått konstigt sätt ändå. Visst kan jag känna mig ensam ibland, då jag förlorat nästan alla mina vänner pga detta och idag inte har nått socialt liv. Men vet att det är värt att ge upp om jag bara får vara smal. Min värdighet ligger i min vikt och i mitt utseende. Och utan det kan jag ändå inte njuta av andra saker. Men klart önskar jag att livet många gånger hade sett lite annorlunda ut. Jag hade önskat att jag kunde vara smal, haft fler vänner än rösten i huvudet och varit lyckligt, samtidigt. Inte att det ena måste gå bort för det andra.
Men idag ser mitt liv ut som det gör, och morgondagen kommer säker vara den samma. Men hoppet om att jag en dag kommer vakna till ett liv som inte påminner om dagens liv finns kvar. Lågan glöder svagt, men den glöder. Och så länge den lyser i mitt mörker vet jag att det finns hopp. Jag måste bara stå ut. Orka att stå ut. Våga stå ut...
Om det finns nån därute som har tips på hur man står ut när ångesten och paniken tarvid, får ni gärna dela med er av dem till mig. Behöver all hjälp jag kan få!
Nu ropar mamma på mig. Tid för middag. Tid för att plågas. Tid för mer ångest. Snälla hjälp mig nån. Kom och rädda mig...
