Våga? Våga inte?
Hela min kropp har förändrats. Jag drabbades för någa veckor sedan av såkallad "svältsvullnad". Varende liten del av min vidrigt feta kropp har blivit fetare. Anledning är att mina celler inte tar upp vattnet som jag dricker och får i mig genom min dagliga föda. Istället lägger det sig utanför cellerna och melllan den och mitt skin. Känsla av svullnade är fruktansvärt. På en vecka gick jag upp drygt tre kilo. Rena mardrömmen!!
Alla säger att jag fortfarande är undernärd och avmagrad men att det döljs något av svullnaden. Att jag är undernärd och mager håller jag inte med om. Jag känner mig enorm. För mig spelar det ingen roll om det är kilo av vätskeansamlingar som orsakar min viktökning, eller om det är fett. Känslan är densamma. Äckel. Hat. Obehag.
Sedan viktökningen drabbade mig, har jag insett att man inte kan ha fullständig makt över sin kropp. Den gör som den själv behagar. Till min stora förfäran. Innan trodde jag att jag i alla fall kunde bestämma över min kropp, och att kontrollen över den var min. Så fel jag hade. Jag försöker varje dag äta mindre och träna mer. Men inget hjälper. Enligt min läkare och psykolog, ska jag för att gå ner i vikt göra tvärtom. Äta mer och träna mindre. Min kropp har ingen förbränning och inget att förbränna. Därför sparar den på det "lilla" den får.
Sen att tränar och rör mig så mycket som jag gör, bidrar bara till att svullnaden ökar. Särskillt över benen.
Vill tro dem. Men vågar inte. Tänk så ljuger dem bara för att dem ska få mig att äta mer, så att jag blir fetare än fet.
Man har ju hört historier från tjejer med ätstörningar vars föräldrar häller om möjligt grädde i maten. Så respektlöst. Därför litar jag på ingen. Gjorde själv det misstaget en gång. Jag och mina tjejkompisar var i Stockholm och hälsade på en gemensam vän. Resan började bra. På lördagen skulle vi pröva på stadens uteliv. Vi förfestade. Drack och snackade massa skit. En av mina vänner skulle servera mig en drink. En klar drink, utan mjölk bad jag om. Är laktosintollerant. Jag drack några klunkar av den pinia colada inspirerade drinken. Den var tjock in konsistensen. Nått jag ifrågasatte. Big Misstake!!
Hon sa då noschalant att hon använt laktosfri grädde. WHAT??? GRÄÄDDE?!!!!!!!
Vem har grädde i en drink? Jag kastade mig över toan. Det ända som kom ur min mun var blod, i mängder. Paniken grap tag i mig. Min verklighetsuppfattning förvrängdes. Allt svartnade. Jag försvann, han kom!!
Jag minns bara att Jag sprang. Vad som hände sen eller vart jag sprang vet jag inte. Men vaknade senare till nedfrusen i ambulansen på väg till ett av stadens sjukhus. Jag hade svimmat mitt ute på gatan. Ropat efter mamma.
Min vänner hade ringt 112. Som en halvtimme senare kom och hämtade mig. Kördes till psykakuten, där dem frågade om jag var självmordsbenägen. Efter ett negativt svar lämnades jag och Stefani (<3) ensammma på ett sjukhus i en stad som för oss är ganska okänd. Inga pengar, bara en mobil. Vi hittade tillslut rätt tunnelbana. Vi kom hem. Men resan var för mig förstörd. Jag ville hem. Gräva ner mig i sängen. Och aldrig mer tala med någon. Och framför allt, Aldrig lita mer på någon. ALDRIG!!
Nått jag än idag håller stark på.
Men ska jag nu våga lyssna till de Pär och Peter säger? Har igentligen inget att förlora. För som det verkar nu, går jag upp i vikt även om jag tränar mer och äter mindre. Men äta mer kan jag inte. Inte idag. Inte imorgon. Inte om en en vecka. Kanske längre fram i framtiden. Inget jag vågar eller vill tänka på nu!!
Men träna mindre kanske jag ska försöka med. Och se om dem har rätt. Även om jag älskar att träna hade det varit skönt med en paus. Få andas. Ha ett liv. Kunna hitta på massa roliga saker på dagarna, utan att först behöva avsätta tid till träning. Och kanske slippa oroa mig för om jag rört mig för lite. Säg mig nån, ska jag ge det en chans? Vågar jag?
Hade ni vågat?
