Hur kan man vara så pass rädd för att bli tjock så att man avstår från det mest naturliga i livet, mat?
Runt om världen svälter människor ofrivilligt. Jag svälter frivilligt. Många föräldrar har inte möjligheten att stilla sitt barns hunger. Jag bråkar och skriker på min mamma för att hon varje dag förser mig med mat. Jag klagar för att vi har mat och för att jag blir tjock av den. Hur skamligt är inte det?
Jag borde skämmas. Verkligen.
Många hade gjort allt för att få byta tillvaro och förutsättningar med mig. Frågan är hade jag verkligen velat byta med dem? Det är en sak att självmant avstå från saker, men att tvingas avstå saker är en annan. Trotts att jag skämms för min otacksamhet och rädsla, kan jag inte hjälp att jag avundas magra människor och ser upp till dem som kan avstå mat varje dag. Som vinner kriget mot kalorierna. Vart finner man logiken?
Tala om dubbelmoral.
Vill lära mig att uppskatta min tillvaro coh mina möjligheter.
Inte klaga. Inte vara rädd.
Inte behöva skämmas.
Lider när jag ser hur dåliga förhållanden många barn vaknar till varje dag.
