ENSAMT!
Igår åkte Jeanette hem till Hörby igen. Mitt hem dem senaste dagarna har varit som ett hem ska vara, mycket glädje, kärlek, trygget och värme. Nu är det den totala motsattsen. Jag sitter återigen i min ensamhet och mår skit. KAn inte sova fast¨ögonen gråter av trötthet!
Ångesten är äkligt påträngande. När panik kom och Jeanette var här gav hon mig en kram eller sa nått bra som fick mig att bli lugn. Nu känner jag bara att jag inte kan tänka klart. Vet inte vad som är rätt eller fel.
Hans röst ekar i huvudet på mig. Han är grym, taskig och kränkande. Han får mig att må skit, mitt människovärde är nere på NOLL nu!! Vill bara få tyst på han. Vill att han ska försvinna. Men varje gång jag försöker kämpa emot skriker han högre. När jag gör som han säger tysnar han!! Fast du blir andra i min omgivning upprörda och oroliga. Hur ska jag någonsin kunna tillfredsställa båda parterna??
Min vardag är meningslös and so am I. Vill finna meningen med mitt liv, innan jag ger upp! Står snart inte ut längre. Att vakna till ytterligare än dag med mig själv som sällskap känns jävligt, knappt att jag vill vakna. Jag hatar ju mig själv, roligt då att spendera tid med sig själv! Någon som känner igen sig i mina något flummiga inlägg?
Vet bara en sak och det är att utan min familj och vissa specifika vänner hade jag inte ens försökt att kämpa mig igenom detta helvetet!! Önskar bara ni var närmare mig, men jag vet att ni finns, att ni stöttar. Och det tackar jag er för. Ni är fina <3
Nu har jag slut på ord...
Ångesten är äkligt påträngande. När panik kom och Jeanette var här gav hon mig en kram eller sa nått bra som fick mig att bli lugn. Nu känner jag bara att jag inte kan tänka klart. Vet inte vad som är rätt eller fel.
Hans röst ekar i huvudet på mig. Han är grym, taskig och kränkande. Han får mig att må skit, mitt människovärde är nere på NOLL nu!! Vill bara få tyst på han. Vill att han ska försvinna. Men varje gång jag försöker kämpa emot skriker han högre. När jag gör som han säger tysnar han!! Fast du blir andra i min omgivning upprörda och oroliga. Hur ska jag någonsin kunna tillfredsställa båda parterna??
Min vardag är meningslös and so am I. Vill finna meningen med mitt liv, innan jag ger upp! Står snart inte ut längre. Att vakna till ytterligare än dag med mig själv som sällskap känns jävligt, knappt att jag vill vakna. Jag hatar ju mig själv, roligt då att spendera tid med sig själv! Någon som känner igen sig i mina något flummiga inlägg?
Vet bara en sak och det är att utan min familj och vissa specifika vänner hade jag inte ens försökt att kämpa mig igenom detta helvetet!! Önskar bara ni var närmare mig, men jag vet att ni finns, att ni stöttar. Och det tackar jag er för. Ni är fina <3
Nu har jag slut på ord...
Kommentarer
Trackback
