Mitt hjärta blöder...
Jag blir stum, förtvivlad och förvirrad. Ett barn som mäter sig. Vart är världen påväg?!!
Men att jag gör det varje dag, är det normalt och accepterat?
Jag skäms för mig själv. Att jag som igentligen är en viljestark person, är så svag för sjukdomen.
Jag är livrädd, får ångest och mår dåligt av det mest naturliga i livet, MAT!! Var är logiken där?
Vet om att det är sjukt. Men jag kan bara beskriva det såhär. Jag är en person i sällskap med min familj och vänner och en annan när jag är ensam eller ska äta. För er som inte vet mycket om sjukdomen låter detta säkert riktigt sjukt och det är nog ganska sjuk när jag tänker efter. Men jag ska försöka låta bli att tänka.
Det gör mig ändå bara ledsen och jag kommer ändå aldrig fram till nått klokt. Fortfarande samma frågor som cirkulerar i huvudet som för ett, fem eller sju år sen!! Ingen förändrig, inget svar!!
Tänka om man bara kunde sluta tänka och bara få leva. Då hade jag aldrig varit sjuk!! Vilken underbar tanke:)
