itsmyfuckinglife

"DU KAN TA DITT HUVUD, STOPPA UPP DET I RÖVEN PÅ DIG OCH RAPA UPP DET"

Citat av Carina Holm

Så uttryckte min mamma sig till min så kallade "pappa" över telefon idag.
För er som läser det och inte känner min "pappa" kan det låta en aningens hårt och galet.
Men min mamma är galen. Hon står upp för mig. Skyddare mig. Och i detta fallet talade för mig.
Utan att försvara min mammas beteende kan jag säga att han förtjänade dessa väl valda ord.
Min "pappa" har aldrig varit en pappa.
Inte till mig i alla fall, men andra barn kan han göra allt för.
Kommer ihåg när jag verken hade sett eller hört nått av min pappa på 4 år,
dök han utan förvarning upp på min skola.

Jag som då var i 12-13 årsåldern fick upp mina förväntningar om att vi äntligen skulle bli far och dotter på riktigt. Han skulle vara den som frågade ut mina pojkvänner när man tar hem dem på första fika till föräldrarna,
han skulle försvara mig mot dem som gjorde mig illa,
han skulle komma och kolla på mina fotbollsmatcher.
Äntligen skulle jag får en pappa som alla andra i min klass. Vi skulle bli ett. 

Aa i alla fall. Efter skolan var slut för dagen skulle bara han och jag ut och köra en runda.
Vi körde mot Pålsjöskog. När vi kört upp för backen tvärnitar han.
Han öppnar bildörren och rusar ut med vindens fart.
Mot en kvinna och en flicka.
Det visade sig vara min pappas EX och hennes dotter.

Eeh va? Har min pappa haft ett förhållande med en kvinna i Helsingborg.
Men hur går det ihop när han bodde i Norge? För han bodde väl i Norge?
Nä då visade det sig att han bott drygt 5-10 minuters promenad avstånd från min gata i stan.
Utan att höra vi sig, hälsa på eller ens berätta att han bodde där han bodde.
Jag var mottligt chockad när vi åter satte oss i bilen.
Han hade varit tillsammans med denna kvinnan i flera år, utan min vetskap.
Och denna flicka som stod framför mig omfamnade MIN pappa som om det vore HENNES pappa.
Min besvikelse var stor. Enorm.

Turerna har varit många och flera gånger under min uppväxt har han kommit för att sedan försvinna utan ett ord. 
Éfter 11 år fick vi i höstas kontakt med varandra igen.
Än en gång lovade han mig gröna ängar.
Jag ville inte tro. Jag vägrade tro. Men jag trodde.
Idag efter ett antal veckor av tystnad fick jag tag i han.
Han vet om att jag är sjuk och att jag för bara för någon dag sedan var i så dåligt skick att dem trodde jag skulle kola av. 
Ändå bryr han sig inte. Vilket jag idag ifrågasatte.
Svaret jag fick var att det är svårt för han att ta kontakt med mig efter så många år.
Hur svårt kan det vara? Jag begär inte mer än ett enkelt kort på min födelsedag.
Men aldrig fått nått. Inte ens omtanke.
När jag frågade han om han överhuvudtaget brydde sig och ville ha en relation till mig,
svarade han fin: "jag ska fundera på det"

Fundera? Vem funderar över en sådan sak?
Nu vet jag att det inte finns nått att hoppas på mer. Vill inte veta av honom mer.
Han är som för mig död.
Mina kusiner vill jag träffa och lära känna men han kan ta sina jävla lögner och dra...

Det roliga är att familjen på min pappas sida Alltid trott att vi haft en relation under årens gång.
För att vara en trogen muslim ljuger han väldigt mycket och besitter en dubbelmoral utan dess like.

Nu undrar jag; måste man älska en förälder som sviker? Det jag beskriver ovan är bara en bråkdel av saker han sagt och gjort. Han har också:

- Sett till så att jag kom hem med en sko mindre.
- Låtit mig sitta väntandes i hallen, iklädd min finaste klänning. Han dök aldrig upp.
- Missat samtliga av mina födelsedag sedan jag var 3.
- Struntat i alla betala underhållsstöd.
- Ljugit för sin familj om mig, mina intressen och vår relation.

Men han har enligt han själv, Aldrig nekat att jag är hans dotter. Vilket man kan tro.
Tycker synd om han. Fick reda på att han också är sjuk. Ont i kroppen, speciellt rygg och knäna. Orsak. Det är för kallt i Tunisien. Bara 17 grader. Usch, låter hemskt tragiskt och ssmärtsamt. Hoppas han kryar på sig och att det blir varmare. (ironisk)

Hade ni älskat? Är han värd en chans?
Huvudet snurrar.