itsmyfuckinglife

 


Vet inte om ni viste eller läst att allas vår älskade popikon Lady GaGa har talat ut på en gala för unga kvinnor om att hon under sin uppväxt led av bulimi?
Och att en anledning till att hon slutade var att den syra som kommer när man kräker förstörde hennes stämband och att följderna är farliga för kroppen. Som vi alla vet är Lady GaGa eller Stefani Germanotta som hon egentligen heter, en grym sångerska. Själv sitter jag här med en kopp the och det ända jag tänker på är att den måste upp när jag druckit upp. Inte kunnat behålla verken mat eller dryck på drygt en vecka nu. Kommer in i perioder som dessa lite då och då. Inte för att jag äter mer utan bara för att jag inte vill behålla det "lilla" jag äter.

Men jag HATAR att kräka. Och ÄLSKAR att sjunga så jag borde lyssna till Lady GaGa och sluta med kräkningarna. Måste ses som ett steg i rätt riktning? Känsla är bara att om jag slutar kräka är jag en dålig anorektiker? Kan man vara en dålig anorektiker och varför vill jag ens vara en anorektiker?

För Lady GaGa berodde hennes bulimia till stor del på hennes dåliga självförtroende och att hon ville se ut som en ballerina. En dröm som många delar med popikonen. Så även jag. Hon avslutar med att säga
— Bantningshysterin måste upphöra. Den gör tjejer sjuka.
Inte en dag försent. Modeskapare världen över bode lyssna till GaGas ord. Innan dem orsakar fler unga kvinnor och mäns död.

Själv blir jag stolt över att Lady GaGa vågar uttala sig och visar alla att det finns ett liv utan ätstörningar. Att man kan bli frisk och "lyckas" i livet. Själv känner jag mig värdelös utan min anorexia. Jag har dem senaste åren alltid blivit erkänd för den och vad är jag då utan den? Duger jag som person fast att jag bara är Yasmine? Och hur blir mitt liv utan den? Ovissheten gör mig livrädd. Jag vet hur mitt liv är idag och även om dem flesta dagarna är svarta så tar jag mig igenom dem. Jag står ut. Tänk om jag bara var bra på nått annat eller haft ett liv vid sidan av anorexian, då kanske det hade det kanske varit lättare att lämna detta livet bakom mig. Men allt jag gör, allt som händer i mitt liv har med min ätstörning att göra. Den genomsyrar mitt liv. Den har tagit över det lilla friska jag hade innan mitt liv. Nu är allt sjukt. Allt smuttsig. Allt annat obetydligt.

Och jag som bara vill vara bra på nått. Ha kontroll. Ha dissiplin. Och vara duktig...