itsmyfuckinglife

Ibland känns livet bara så tungt. Värdelöst många gånger! Tycker inte om att jag känner så. För jag borde känna glädje till livet, glädje över det jag äger och har. Men jag känner bara att jag är trött på allt, och att jag inte orkar mer. Min kära vän och ovän suger musten ur mig. Vill vara fly från allt. Fly från dig! 
Bara behålla det viktigaste, det jag håller kärt. Sen bo i en resväska. Driva omkring och bara lära av livet, se världen, möta människor jag aldrig annars hade mött annars, uppleva saker jag aldrig kunnat drömma om. Och bara LEVA!!

Vad är det då som hindrar mig? Enkelt, Fegheten inom mig och den stora Rädslan för att misslyckas!! 
Vad händer om allt går fel? Vem tar emot mig om jag faller? Dessa frågor ligger jag och tänker på, STÄNDIGT!! 

Men samtidigt, är det bättre att gå och vantrivas med sitt liv bara för att man ska leva på den säkra sidan? Är inte det värre än att falla hårt? 

Kan nån hjälpa mig att besvara mina frågor, behöver verkligen någon som hjälper mig? Någon som Sparkar mig i rumpan. Någon som får mig att våga... 
Vet att det finns några därute, vissa väldigt speciella människor som stöttar mig. Och jag vill att ni ska veta att jag uppskattar och älskar er så mycket för det. Men ibland är det som att det de ni säger till mig kan jag bara inte ta emot. Bara för att ni är min familj och vänner. Varför är det så?
Er jag borde lyssna på mest av alla... Era ord och åsikter borde väga mest. Men icke!! 

Fast jag tror att jag är så pass nere i skiten idag, att ingens ord kan nå mig... Måste ta mig upp först, därefter kan jag börja lyssna. Frågan är bara hur fan jag ska ta mig upp?!
Gud vad många frågor det blev här då. Vet inte om någon kan förstå vad jag skriver eller känner, men kan inte förklara det på ett bättre sätt. Detta ord kommer direkt från hjärtat och då kan dem ibland vara helt obegrpliga :P haha

Nu ska jag försöka plugga lite, kanske klura vidare på mina frågor!! Vill finna svaret!!

Ha en go dag.
Yasmine!