Stor
Hatar mig själv för att jag sitter uppe på nätterna. Dumma tankar smyger sig på. Tankar om självskador, ännu hårdare tyglar kring maten eller nätter som denna "Jag kanske ska ta ett knäckebröd". Vilket jag gjorde. Tuggade precis i mig två torra julknäcke. Hårt var det och tort, då jag ej har nått på.
Nu känner jag hur jag sväller. Hur vikten ökar. Hur kläderna imorgon kommer sitta tajtare. Jag äcklas på mig själv. Bilden som stirrar tillbaka på mig i speglen stämmer inte med min inre önskan om hur jag ska se ut. Den är alldeles för stor, för kort, för bred och för fet. Jag kämpar och kämpar för att den ska bli som jag önskar, men på 15 år av "ätstörningar" har den aldrig varit som jag önskat. Alltid för stor och alltid värdelös.
Att hata sig själv är jobbigt. Att allid bära omkring på tankar om att skada sig själv eller göra slut på eländet är ledsam. Jag vill väl som alla andra känna känslan av att jag duger precis som jag är! Vare sig jag väger 35, 45, 55 eller 95. Men i mina ögon sitter mitt personliga värde i min vikt. I mitt utseende. Vilket jag är extremt missnöjd med.
Hur kan man jobba bort den destruktiva tankarna? Hur ska man våga byta ut sina gamla "sjuka" tankar mot ny "friska" tankar? Även om mitt nuvarande liv på vissa sätt är destruktivt och allmänt tradigskt (andras personliga åsikt om min situation) kan det många gånger vara lättare andå. Dessa tankar kan jag hantera, denna vardag lever jag med varje dag. Men nya ljusa och friskre tankar kan jag inte. Dem har jag inte haft så vitt jag kan komma ihåg. Vilket skrämmer mig. För jag vet ju inte hur det känns och vad som skulle hände om jag får ett bakslag. Kanske fallet jag djupare ner i den situation jag befinner mig i idag?! Hur ska jag då orka ta mig upp?
Alla frågor gör mig galen. Önskar att inga tankar rymdes i min så kallade hjärna.
Nu känner jag hur jag sväller. Hur vikten ökar. Hur kläderna imorgon kommer sitta tajtare. Jag äcklas på mig själv. Bilden som stirrar tillbaka på mig i speglen stämmer inte med min inre önskan om hur jag ska se ut. Den är alldeles för stor, för kort, för bred och för fet. Jag kämpar och kämpar för att den ska bli som jag önskar, men på 15 år av "ätstörningar" har den aldrig varit som jag önskat. Alltid för stor och alltid värdelös.
Att hata sig själv är jobbigt. Att allid bära omkring på tankar om att skada sig själv eller göra slut på eländet är ledsam. Jag vill väl som alla andra känna känslan av att jag duger precis som jag är! Vare sig jag väger 35, 45, 55 eller 95. Men i mina ögon sitter mitt personliga värde i min vikt. I mitt utseende. Vilket jag är extremt missnöjd med.
Hur kan man jobba bort den destruktiva tankarna? Hur ska man våga byta ut sina gamla "sjuka" tankar mot ny "friska" tankar? Även om mitt nuvarande liv på vissa sätt är destruktivt och allmänt tradigskt (andras personliga åsikt om min situation) kan det många gånger vara lättare andå. Dessa tankar kan jag hantera, denna vardag lever jag med varje dag. Men nya ljusa och friskre tankar kan jag inte. Dem har jag inte haft så vitt jag kan komma ihåg. Vilket skrämmer mig. För jag vet ju inte hur det känns och vad som skulle hände om jag får ett bakslag. Kanske fallet jag djupare ner i den situation jag befinner mig i idag?! Hur ska jag då orka ta mig upp?
Alla frågor gör mig galen. Önskar att inga tankar rymdes i min så kallade hjärna.
Kommentarer
Trackback
