itsmyfuckinglife

Då är man på sjukhuset igen. Denna gången gick jag hit frivilligt. Eller kan man kalla det frivilligt då man känner påtyckning från min omgivning?? Vill inte vara och Gus vad jag önskar att jag befann mig på vilken annan plats som helst i världen. Men nu ligger jag är med min bästaväns ovän stående vid min sida. Han sitter fast vid mig. Han pumpar i mig äcklig näring. 500 kcal på en dag. Så jävla mycket. Bara tanken på det får mig att vilja ta mitt pick och pack och bara fly min väg. Dit jag slipper äta, där ingen kan se mig, där ingen kan bry sig.
Ångesten är enorm och paniken påtaglig. Det bara kryper inom mig. Känslorna far och flyger. Försöker hålla mig lugn till synes och mycker för respekt för min rums "kamrat" som är Silvia 72 år. En mycket gullig kvinna. Men med henne i rummet kan jag inte göra allt jag vill göra. Om ni förstår vad jag menar?

Att jag ligger här utan LPT är det värsta. Ångrade mitt beslut lång innan jag ens kom hit, men jag gör detta enbart för min mamma och för att hon ska få en paus från mig om min problem. Och inte för att jag tror på vården eller på att min tillvaro kommer ändras. Jag vill ju inte ens att den ska ändras. Så därför kommer samma "problem" kvarstå när jag kommer hem dvs. att jag inte kommer kunna behålla maten jag lyckas äta. Vare sig jag vill eller inte. Jag får näring genom dropp i armen för att mina tarmar ska få vila och magmunnen få läka. Det tar 23 timmar och 35 minuter för droppen. Sen är jag fri en halvtimme innan nästa påse ska gå in. Fuck it asså. Tror jag drar imorgon. Vill verkligen inte detta...........